Söndag
Huset är lite lyhörd. Ringer telefonen i receptionen hörs det som om det står bredvid en. Så väckningen skedde vid sju. Frukosten serveras vid bordet. Först fick jag en bägare yoghurt. Sen en tallrik med tre skivor ost och två skivor korv. Sen frågade hon om jag vill ha juice. Så kom hon med ett glas juice. Sen kom det tre skivor bröd. Sen frågade hon om jag ville ha ägg, försvann ut i köket och stekte två ägg. Efter det frågade hon om jag ville ha kaffe eller te. Kom med te och en bit kaka. Och då var jag inte den enda gästen och de andra fick också en sak i taget. Har de huset fullt kommer tjejen att springa en mil bara för att servera frukosten…logistik på hög nivå!

Då var det dags att ge sig ut. Tjejen med frukosten hade i alla fall lite kunskaper om engelska språket och kunde ordna en karta. Det blev en promenad på nästan sex timmar och många intryck. Husen är en salig blandning av den mest grandiosa arkitekturen som leker med form, färg och alla möjliga material och hus som verkar ha passerat bäst före datumet ett sekel före förra kriget. Eller så är det nya hus som aldrig blev färdiga….ibland står de tomma, ibland bor folk där ändå. Om gamla hus är målade så i citronfjärilsgul eller skräckturkos. Nya hus håller sig ofta till pastellrosa elelr sandgul.

Delvis går stadsbussarna på el som de får genom luftledningar. Gatorna, dvs de stora praktgatorna är breda, 6-filiga och trottoarerna på båda sidor är breda som en tvåfilig gata här hemme. Och så träd mellan gata och trottoar och ibland en rad träd till i mitten på trottoaren. Gatubelysningen svävar högt uppe i trädkronorna och ljuset är riktat ner mot bilarna. Inte konstigt, att man inte ser något då.

Det finns gäng av gatuhundar här och katter. Hundarna är det tydligen ingen som bryr sig, men det är en plåga för dom som har egen hund och går och koppelrastar…gatuhundarna far skällande efter och mobbar.

Jag kom fram till en katedral och det var gudstjänst som via högtalare flyttades ut till den stora platsen framför. Det sjungs mycket i ortodoxa kyrkan och det blir en väldig stämning där på torget. Lite av ”eyes wide shut”. Men samtidigt mycket vackert.

Poliser. Det går en polis på minst varje 200 meter. Nu råkade jag gå runt bland regeringsbyggnaderna och förirrade mig till ambassadkvarteren också. USA’s, Bulgariens och Kinas ambassader hårdbevakades, medan Polens och Tysklands ambassader låg öde. Men även efter jag lämnat dessa områden möttes jag fortfarande av poliser med jämna mellanrum. Ridande poliser också i en park. I parken fanns också en murad källa vid en klippa och där stod det folk och fyllde flaskor med vatten….

Det finns verkligen gott om träd i Chisinau. Och väl tilltagna parker med breda stenlagda gångar och långa rader med byster av strängt stirrande potentater. Man känner sig verkligen utstirrad. Nerstirrad.

Tog en latte i ett litet cafe. Även där kunde inte servitriserna engelska, fast de var rätt unga. Det verkar som om det finns nån som kan engelska så är det unga killar, men aldrig tjejer? Men latten var ett konstverk som jag inte fått nån gång i Sverige. Serverad i tre skikt med en brun blomma av kaffe på det vita skummet. 17 SEK kostade den. Det är förvirrande. Ibland känns saker billiga här, som maten igår. Men latten kändes dyr när den kostade mer än maten…? Kartan på caféet var på ryska med kyrilliska bokstäver, utom sidorna med drinkarna som var moldaviska. *s* Inte lätt att välja nåt till latten och så långt räckte inte killens språkkunskaper. Det blev bara en latte och sen köpte jag lite bröd hos en bagare. Och där vet jag inte vem som lurade vem. Expediten kunde endast ryska. Hon skrev på en lapp att jag skulle betala 13 Lei. Jag gav henne en 50-lapp. Då började hon gorma och visa: ingen växel. Jag visade att jag hade några små sedlar, men inte 13. två 1 och en femma. Då tog hon de två ettorna, räknade fram en massa andra sedlar ur kassan och verkade nöjd, men hon hade lagt upp 60 lei? Ja, det gick ju inte att diskutera med henne, jag fattade nada. Men brödet var god.

Sen återvände jag till det min chaufför hade kallat för ”Chisinaus hjärta”. En Boulevard som heter ”Stefan cel mare si Sfint”. Och här var det folk, minnsann! En himla massa folk. Bussar som var fulla till bristningsgränsen anlände i ett och spottade ut mer folk. Här på Boulevarden fanns det mer ”vanliga” affärer, men även några underjordiska stråk med affärer där expediterna satt som i små, små burar. De här ”affärerna” kunde vara en meter på djupet, varav halva metern utgjordes av hyllor fulla med varor av alla möjliga slag, och en till fyra meter långa. Det gick knappt att vända sig därinne! Men dom där ställen gick man ju inte in i, utan man bad expediten hämta vad man ville se…. Här satt det även stadens tiggare, men annars så såg folk välklädda ut för det mesta. Det finns ett större köpcenter bakom stället jag var inne på igår, så det var nog det chauffören menade. Ett höghus i spegelglas, men de hade stängd. Jag flanerade över an konstmarknad med mycket kitsch och några verkligen fina alster. Det var säkert mer folk på den här 5 km långa gatan än på Sergels torg en vanlig vardag! Och då var, som sagt, gådelen som en tvåfilig väg hemma och lika mycket folk som trängdes på båda sidorna. Men inte många som verkade handla, få som bar på kassar. De bara gick, stod, pratade, rökte….

När jag behövde en paus gick jag till stadens verklige sevärdhet, en blå ja, vad kallar man en ortodox kyrka? Hm. Ortodox kyrka väl då. Den är blå utifrån och blå och guld inuti. Massor med levande ljus och en svag arom av rökelse. Folk slår kors många gånger innan de går in och inne står folk i hörnen och ber, gråter eller bara är. Ett gäng beskäftiga gamla gummor i långa kjolar och hucklen går dubbelvikta och sopar med korta riskvastar. Jag har sett poliser och militärer sopa likadant på gatorna. Gummorna har också knivar som de skrapar loss vax från golvet. Det var mörkt, blått och tungt därinne. Kondens på fönstren. Hade jag haft en koldioxidmätare så hade den nog lagt av. Hur får prästerna luft till att sjunga, undrar jag… ikoner väggarna upp och ner och än mer guld. Mycket lidande och elände därinne, tyckte jag. Inte boningen av en glad gud som skapat solen….framförallt saknades ventilation….men varmt var det.

Ute fanns det en slags helig källa och ett enda glas. Det använde alla. Man sköljde ur glaset och fyllde det på nytt och drack. Jag känner ett gäng livsmedelsinspektörer som hade blivit hysteriska senast här….fjällvandrarens bästa vän är ju en vikkåsa som läglig nog hade förirrad sig i min lilla ryggsäck. Med risk att reta upp någon, men jag var verkligen törstig vid det laget. Men ingen sa något. Inte prästen som gick därute och snackade med folket eller polisen på sin post i utkanten av området. Ständigt närvarande… Prästen verkade omtyckt av sin hjord. Han skojade med barnen och tröstade de gråtande. Inte alls som jag hade trott om dessa dystra svartskäggiga potentater i sina fladdrande kappor som man ibland ser på TV. Det är nog en religion full av motsatser. Kanske religioner är det….Jag hade ju bara några timmar tidigare suttit och lyssnat på sången från en sådan kyrka. Den var vacker och mäktigt…

Sen knallade jag tillbaka hela den långa boulevarden en gång till och begav mig till hotellet. Handlade några små piroger och lite bröd och grönsaker och frukt. Grönsaker och frukt är svindyrt här! Konstigt, när de odlar så mycket själva…. Pirogerna är helt ätbara.

Bilder hittar ni här: http://picasaweb.google.se/chrisosigge/BilderFrNMoldavien#

Så ja, i morgon börjar då allvaret. *s*