Så här efteråt....
Det finns så mycket att berätta att man aldrig tycks hinna med. Och mycket läsning blir det ju...*s* Men några osorterade reflektioner kan jag ju bjuda på...
Det finns en hel del stavfel *ber om ursäkt*. Jag skriver fortare än fingrarna hänger med...jag ska rätta senare, nu är det mest att texten ska ut....hoppas ni står ut!
Är Moldavien ett fattigt land?
Ja, det beror på hur man definierar fattigdom. Visst är det fattigt. Framförallt i byarna. Att behöva lämna sitt land för att ta pigjobb och skicka hem de surt frövärvade slantarna, visst är det fattigt. Dessutom saknas ju den arbetskraften hemma och inga barn blir gjorda heller. Men samtidigt fick jag inte intrycket på att folket svälter i ren allmänhet. Det finns att köpa allt, men kanske inte alla har råd att köpa allt och inte genast. Folk i Chisinau är välklädda, bilarna är oftast inte äldre än 10 år. Många hus ser förfärligt skruttiga ut på utsidan. Men inställningen är att sten håller ute vind och regn - färg gör det inte bättre och då kan pengarna användas till nånting mer nödvändigt. Hellre köper man ett staket i betong... Men ingen verkar svälta. Det finns mat. Strax innan sovjet bröt ihop stiftade Gorbatschov en lag, där samtliga familjer i den gamla unionen fick en bit mark. Den gällde bara kort tid, så nya familjer som bildats efteråt får ingen mer mark från staten, men marken går att sälja och köpa efter behag. Därför har de allra flesta i alla fall en bit mark där de kan odla mat på. Vilket de flesta också gör. På den här marken har många byggt "sommarhus". Dom bildar ett slags byar ute på landet som skiljer sig i utseende från dom "riktiga" byarna genom att husen ligger längre isär. Så fattig, visst, men de har mark och sommarhus och odlar mycket av sin mat.... Barnen får gå i skolan. I byarna ofta 1-9 skolor, med alla barn i en eller två klasser, men ändå. Huruvida dessa skolor ger rätt att studera på högskolorna sen, vågar jag inte säga. Om det gör det kan man ju undra över högskolornas krav, visserligen. Vad vet jag. Det är abra det, att ha hus, mark, skolgång, kläder osv tycker jag inte är fattigt på ett sätt. Men det är fattigt på pengar att konsumera prylar med. Det är inte självklart med semester och en massa fritid. Ingen här lyfter skrot och sprallar sig trött om kvällarna direkt. Hur definieras fattigdom? Det finns många grader på den skalan, kan jag tycka.... Man kan leva ett gott liv även i Moldavien. Men alla lever säkerligen inte gott och många har precis det de behöver. Kanske, de mest saknar livskvalitet íi ett annat avseende än det pengar kan erbjuda. Samtidigt som andra aspekter bjuder på mer livskvalitet än vi har....ingen stressar ihjäl sig här...
Mer om mark och jord....
I de trakterna vi åkte runt på är jorden oftast en typ lättlera. Den är närmast bottenlöst, ett lager på flera meter. Det finns inte en sten någonstans. Den är enormt lättbrukat, näringsrikt och verka tåla många års slitage och utarmning på mullämnen. Det är väl därför man på många ställen inte gödslar och inte tycker det behövs heller. Under matjorden finns kalksten.
Efter sovjet delade staten upp de gamla kolschosernas marker och fördelade den till byarna. varje familj fick en bit mark, i förhållande till byns sammanlagda areal. i vissa byar blev det mer, i andra mindre. Men man fick inte EN bit mark, utan lite av åkerjord, lite vingård, lite frutodling, lite betesmark osv. Det gör att jordplättarna blir väldigt, väldigt små och närmast omöjliga att sköta rationellt. Bäst lyckas man i de byar där man kan komma överens att bruka vissa fält gemensamt. Men vill man inte så slipper man. Det medför att det finns få maskiner och mycket handarbete. Man odlar mest majs, vete, korn och solrosor. Råg är ingen gröda man gillar här. Vissa områden odlar även sockerbetor och potatis. När man skördar majs tar man hem hela plantan från fälten och ställer ihop plantorna i stackar. Det får djuren på vintern, stabbarna kastas. I vissa byar har man växthus med främst tomater. Och vin, mycket vin. Frutkodlingarna består utav äpplen, päron, plommon, persikor, aprikoser och valnötter. Men i många byar saknas arbetskraft för att sköta träden, så odlingarna förfalller sakta på många ställen. Ofta säljs hela skörden som den är. Några få konservfabriker eller fabriker där man torkar frukt finns kvar, men de är oftast bara igång några månader om året.
Djurhållningen....
Många hushåll håller sig med minst en hushållsgris. Den grisen får äta allt vad i Sverige går under "organiskt hushållsavfall". Det som inte grisarna äter, äter hönsen... Kanske hälften av familjerna i byarna har även var sin ko eller några får/getter. Dom vallas i utkanten av byn och äter mest gräs och väldigt lite kraftfoder. Korna mjölkar ca 5000 liter per år - en svensk ko ligger på minst 20 000 liter, men får betydligt mer mat också... stallperioden är ca 4 månader. I byarna går också flockar av gäss och änder.
Bypolitik...
Byarna är egenständiga förvaltningsenheter, som en kommun. Borgmästaren väljs av byborna, men jag vet inte hur det går till eller för hur länge. Inte heller vet jag vilken makt dessa borgmästare har, jag fick intrycket att det mest är en administrativ funktion mer än en strategisk. Det verkar inte heller finnas något som kan jämföras med vår kommunstyrelse/kommunfullmäktige. Men borgmästaren förvaltar den budgeten han får av distrikten, dvs länet. Budgeten delas ut av distrikten efter befolkningsantal och byns storlek. Budgeten skall i stort sett täcka kostnaden för skola och dagis. Älderomsorg vet jag inte, jag antar att de gamla sköts om inom familjerna. Och säg, är inte det på sätt och vis en form av rikedom....eller är det fattigt...?
I byarna finns det sällan mer än bostäder. Större byar kan ha en affär som man får tänka sig som en gammladags landhandel på 20-talet i Sverige. Där finns det lite av varje, men inte mycket lyx. Vi var inne i en sådan och köpte bröd och korv och en liten insaltad fisk som jag först trodde var Nors. men det var skarpsuill7sardiner från svarta havet. De liknade i smak och konsistens surströmming, men helt utan lukt.
Vad Moldaverna gör på sin fritid...
Ja, det här var en svår fråga för min ledsagare...det är väl så att få Moldaver egentligen har fritidsproblem. Är man bonde har man sällan det, och på något sätt är ju alla små bönder... Men man gillar att träffa släkt och vänner, lagar mat tillsammans och "umgås". Shoppa ägnar sig många åt, antingen mat på torgen eller mer och mer också prylar... Men för barnen finns det inte mycket att hitta på. Inget som måste "anordnas" i alla fall. Här kan man fortfaradne spela fotbioll på gatan....
Att vara ute i naturen är däremot inget koncept de känner sig familjär med. Det finns bara två floder vid gränserna och några konstgjorda små sjöar, så fiske är liksom ingen stor grej heller. Det finns inte mycket jaktbart vild. Lite hjort och vildsvin. Och så privata markplättar som nog är svåra att jaga på..
Moldavien som turistland?
Landskapet består utav mjuka kullar på max 400 meter höjd. Kullarna fortsätter i all oändlighet, tycks det, och eftersom det finns få skogar ser det snabbt ganska enformingt ut. Det är vingård på fruktträd i långa rader och lite gräsland och åkermark och så vingård igen och några gråa byar däremellan.... Nu var jag där i december och få landskap är så givande på den årstiden. Jag kan tänka mig att det är mycket vackert på våren, när allt är grönt och träden blommar eller på hösten när allt är moget. Lite av Toskana, kanske. Om bara Moldaverna hade en infrastruktur för att en turist skulle kkunna njuta av detta. För det finns det inget av. Kommer man som utböling in i byarna blir man snabbt varse om att man inte är populär. Att tälta någonstans kan inte anses vara säkert direkt. Så det är tvärstopp direkt. Inga matställen, ingen övernattning. så mycket vin det görs, men ingen vinprovning inte... Det jag kan tänka mig här är turridning. Det måste vara perfekt! Om abra man kan ordna allt anant. Men ett gäng turister som rider för skojs skull måste te sig mycket befängda av befolkningen....
Vägnätet
De stora vägarna har någon form av belägging av ett tunt lager asfalt eller betongplattor. De flesta vägarna är från sovjets tider och inte underhållet på längre än så. Och de har heller inget bärlager, utan ligger på den här mjuka leran. Inte konstig att vägen höjer sig och få hål eller sjunker ihop, betongplattorna spricker och förskjuts... Att åka bil här är alltid ett test på hur bra bilens stötdämpare är....Och så får man räkna med att bilen som kommer emot en när som helst kan köra över på ens egen sida för att undvika ett hål eller något som sticker upp. Plus att man ska hålla reda på sin egen vägbit... det är inte roligt... Lämnar man de stora vägarna kör man på jorden. Det är bra för hästar, mindre bra för bilar... Man möter en hel del hästkärror på landet...
Den allmänna ineffektiviteten....
Ett klart arv från sovjet. Effektivitet är inget honörsord. Det är nog t o m ett ganska okänd ord. I gamla öststater fanns ofta en inställning om att den som inte gör fel kan få beröm, kan få mer lön, kan bli hedrat. Den som gör fel kan bli av med allt. Den som inget gör gör inga fel heller.... lite så är det. Jag har sällan skådat så många människor som förbringar sitt liv med att sitta på en stol och tittar in i en vägg. Ett exempel var en av dagarna då vi skulle uppsöka ministeriet. Vi var halvvägs dit, då vi fick vända om för min ledsagare hade glömt bort numret till rummet där personen satt vi skulle träffa. Men, frågade jag, har de ingen reception? Jo, det fanns, men de visste inget om det som fanns i huset. Men vad gör dom där då, undrade jag. Ja....de släpper in och ut folk och ser till att ingen bär ut inventarierna. jaha. Som det visade sig satt det verkligen två stycker personer där i ingången. Tryckte på en knapp för att öppna en liten bygel som spärrade av ingången. Alla rum i det huset var sorgsamt låsta. Jag frågade hur många datorer eller bord som försvann på en vecka - att de fick ha två personer som vaktade...en, två, tjugo?? Nä, inte så många egentlgien. knappt något alls. Men skulle inte dom där två inte kunna få göra något mer än att hålla utkik på tjuvar som inte fanns? Nej, det förstod dom inte. Vad menade jag?? Så här var det på många ställen.... det värsta är, i byarna skikcar färäldrarna barnen in till städerna så fort de kan. De ska slippa bo kvar i byn. Men i stan lär sig barnen att det är ett fullt ok jobb att sitta på en stol och inte göra mer än så....
tisdag 9 december 2008
måndag 8 december 2008
LördagDags för avresa. Planet gick först på kvällen, så jag hade gott om tid att besöka stans stora marknad. Den hade jag missat hittills. Men först skulle hotellet få sina pengar och det visade sig att mina båda kontokort inte fungerade. Ja, hur kul är det på en skala? Det blev lite bök. Först leta upp en bank. (Tack, gude att bankerna har öppet på lördagar!!) Men det ska vara en bank där man pratade engelska också. Fem banker senare var jag ganska frustrerad. Det visade sig att et kort inte alls gick och det andra saknade pengar. Det som inte gick alls var det jag skulle använt från arbetsgivaren, det andra mitt privata och där visste jag ju att det inte fanns tillräckligt.med flit. Jag har lite nojja över att bli av med kortet och få kontot länsad, därför har jag alltid väldigt lite där… Ok, leta upp en internetcafe, föra över pengar via intenetbanken, tillbaka till banken och ta ut…sabla tid det tog! Men det gick till slut och det var nervöst värre. Tur jag hade så mycket tid på mig! Jag hann med en liten runda på marknaden. Ja, där fanns minnsann allt. Grönsaker, mest rotfrukter så här års. Rättikor, vitkål, men även tomater, gurka, squash och frukter som grantäpplen, äpplen. Även importfrukt som ananas osv. en hall med bara ost och mjölkprodukter. Fisk. Korv. Men inte kött mer än kyckling. Och pasta, bönor, olika gryn, solrosfrön, mais….
Långa, smala bord och gångarna på max en meter och det kryllade av folk! Och de är inte vana med att se turister här och att bli fotograferade var inte så populärt.
Då var det till slut dags att hämta bagaget på hotellet, ta en taxi och åka hem. Allt klaffade även den här gången. Planet lyfte 17:50 (östeuropeisk tid) och klockan tio på kvällen svensk tid var jag på landvetter efter en mellanlandning i Wien. Hemma två timmar senare och startade omgående projekt ”sanera bagage från vägglöss”. Det som gick att tvätta i 60 grader åkte rakt ner i tvättmaskinen och resten i frysen….
Alla bilder finns på: http://picasaweb.google.com/chrisosigge/BilderFrNMoldavien#
Fredag
Så fort den här veckan har gått! Helt otroligt!
Ytterligare en by skulle vi titta på. Den låg i en trakt där de mjuka kullarna låg lite mer ihoptryckta. Dom var inte högre än annars, men skarpare i konturena, brantare och delvis täckta av skog, men mest vingårdar och fruktträd. Men bedriver nästan inget jordbruk här och har bara enstaka husdjur. Förutom hushållsgrisen, förstås. Det beror inte på att marken är svårare att bruka, utan här har de flesta kvinnorna lämnat byn för att jobba utomlands. Kvar är det gamla och barnen och de män som inte får jobb i Chisinau. Så det finns inte arbetskraft att sköta markerna. Vingårdarna lyckas dom hålla igång, men många av fruktträden blir inte skötta eller skördade. Men borgmästaren har en dröm, det är att sätta upp vindkraftverk på kullarna. För blåsa, det gör det! Så vi pratade mest vindkraft här. Han kunde inte förstå det där med våra svenska regler för miljöprövning. Buller? Ljusreflexer? Vaddå? Stänger av ett verk när det blåser…? Nej, det är helt obegripligt…
Den här byn har också en roma-grannby och ett nunnekloster. Klostret ligger mitt i byn och tar upp nästan en tredjedel av den. Det är så ovanligt här, att nunnorna har alla sina egna hus och en bit mark som de odlar sin mat på. Och en fin kyrka uppe på en kulle. Kolla bilderna!
Tillbaka igen till Chisinau för att träffa direktorn för Moldaviens vetenskapsakademi. Honom, hans vice, en till som jag aldrig fattade vad han var och den ansvarige för internationellt samarbete. Alla pratade ryska…. Direktorn hälsade välkommen med handkyss. Jag blir alltid så förlägen…hur besvarar man en handkyss?? Här fick vi te som var så starkt att skeden stod av sig självt i koppen och kakor. Direktorn var säkert nära 70 år och berättade med stolthet att han börjat på akademin 1964, han var inte den bäste, men arbetade sig långsamt uppåt och idag är han högsta hönan. Jaha, ja… Hans Vice hade börjat tio år senare, den tredje nånstans i början av 80-talet…ja, de hade nog alla suttit av ett antal år, det förstod jag. Den yngste, han som fick koka te, var kanske 30+. Han kunde dock några ord engelska i alla fall. Nu trodde jag att det här skulle bli hur segt som helst, men tjii fick jag. Gamla kanske de var, men ingalunda fastrostade i gamla banor. De hade få kontakter med annat än Ryssland, men ville så gärna…. Dessutom hade akademin fått i uppgift att utarbeta lite lagförslag och metoder för några EU-direktiv som Moldavien hade lovat att följa. T ex det där med att energideklarera hus. Producera energi från förnybara källor. Och när de fick höra att det var precis sånt jag jobbade med lyste de upp som solar! Så det blev mycket livliga diskussioner till sent på kvällen. Direktorn blev så exalterat att han t o m bjöd på vin. Hemmagjord, serverad ur en plastflaska. I detta land måste man kunna lite av varje…. Vinet var det inget fel på alls.
Hem och stupa i säng mer eller mindre! Jösses, vad jag var trött! Men ändå kunde jag inte sova. Istället satta jag mig och läste och när jag tittade upp en gång kröp det nåt där på väggen…och när jag tittade närmare trillade det ner under sängen. Ja, om inte detta har varit en vägglus…så trevligt! Nog hade sängen känts lite sticksig, men det skyllde jag på de lite grova sängkläderna…och visst hade jag haft mygg på rummet…eller…? Gah, nu fick jag spunk, alltså! Det blev inte mycket sömn den här natten….for upp och var klarvaken så fort det stack eller kliade nånstans. Och så klart, så kliade det bara för det…
Så fort den här veckan har gått! Helt otroligt!
Ytterligare en by skulle vi titta på. Den låg i en trakt där de mjuka kullarna låg lite mer ihoptryckta. Dom var inte högre än annars, men skarpare i konturena, brantare och delvis täckta av skog, men mest vingårdar och fruktträd. Men bedriver nästan inget jordbruk här och har bara enstaka husdjur. Förutom hushållsgrisen, förstås. Det beror inte på att marken är svårare att bruka, utan här har de flesta kvinnorna lämnat byn för att jobba utomlands. Kvar är det gamla och barnen och de män som inte får jobb i Chisinau. Så det finns inte arbetskraft att sköta markerna. Vingårdarna lyckas dom hålla igång, men många av fruktträden blir inte skötta eller skördade. Men borgmästaren har en dröm, det är att sätta upp vindkraftverk på kullarna. För blåsa, det gör det! Så vi pratade mest vindkraft här. Han kunde inte förstå det där med våra svenska regler för miljöprövning. Buller? Ljusreflexer? Vaddå? Stänger av ett verk när det blåser…? Nej, det är helt obegripligt…
Den här byn har också en roma-grannby och ett nunnekloster. Klostret ligger mitt i byn och tar upp nästan en tredjedel av den. Det är så ovanligt här, att nunnorna har alla sina egna hus och en bit mark som de odlar sin mat på. Och en fin kyrka uppe på en kulle. Kolla bilderna!
Tillbaka igen till Chisinau för att träffa direktorn för Moldaviens vetenskapsakademi. Honom, hans vice, en till som jag aldrig fattade vad han var och den ansvarige för internationellt samarbete. Alla pratade ryska…. Direktorn hälsade välkommen med handkyss. Jag blir alltid så förlägen…hur besvarar man en handkyss?? Här fick vi te som var så starkt att skeden stod av sig självt i koppen och kakor. Direktorn var säkert nära 70 år och berättade med stolthet att han börjat på akademin 1964, han var inte den bäste, men arbetade sig långsamt uppåt och idag är han högsta hönan. Jaha, ja… Hans Vice hade börjat tio år senare, den tredje nånstans i början av 80-talet…ja, de hade nog alla suttit av ett antal år, det förstod jag. Den yngste, han som fick koka te, var kanske 30+. Han kunde dock några ord engelska i alla fall. Nu trodde jag att det här skulle bli hur segt som helst, men tjii fick jag. Gamla kanske de var, men ingalunda fastrostade i gamla banor. De hade få kontakter med annat än Ryssland, men ville så gärna…. Dessutom hade akademin fått i uppgift att utarbeta lite lagförslag och metoder för några EU-direktiv som Moldavien hade lovat att följa. T ex det där med att energideklarera hus. Producera energi från förnybara källor. Och när de fick höra att det var precis sånt jag jobbade med lyste de upp som solar! Så det blev mycket livliga diskussioner till sent på kvällen. Direktorn blev så exalterat att han t o m bjöd på vin. Hemmagjord, serverad ur en plastflaska. I detta land måste man kunna lite av varje…. Vinet var det inget fel på alls.
Hem och stupa i säng mer eller mindre! Jösses, vad jag var trött! Men ändå kunde jag inte sova. Istället satta jag mig och läste och när jag tittade upp en gång kröp det nåt där på väggen…och när jag tittade närmare trillade det ner under sängen. Ja, om inte detta har varit en vägglus…så trevligt! Nog hade sängen känts lite sticksig, men det skyllde jag på de lite grova sängkläderna…och visst hade jag haft mygg på rummet…eller…? Gah, nu fick jag spunk, alltså! Det blev inte mycket sömn den här natten….for upp och var klarvaken så fort det stack eller kliade nånstans. Och så klart, så kliade det bara för det…
Torsdag
Ytterligare ett besök vid en by och deras borgmästare. Den här, blev jag informerad, var en av de få kommunister som blev borgmästare. Regeringen är kommunistiskt, men tydligen valde folk bort dom när det gällde den lokala maktutövningen. Men här var det alltså en äkta kommunist. Nå, han varken hade horn eller bokfot, utan var faktiskt en av de mest framsynta borgmästarna jag hade träffat. Han hade t o m låtit göra en karta över byn. Vad gör man inte för att imponera på utländska gäster….*s* nej, den var inte gjord för att jag skulle komma, utan för att det nu äntligen skulle läggas gasledning i byn. Tänka sig: Gas till byn år 2008! Men bara till den här byn. Det fanns en by med romer en km bort – de fick ingen gas. Men el har båda byar haft innan, i alla fall så mycket. Så detta var en by som var ovanligt, för här eldade man med ved. Dessutom fanns det två stora anläggningar för ägg- och slaktkycklingsproduktion kvar sen sovjets tider. Så det kollade vi också på. Det där med romer är också en sån där grej. Dom finns och alla vet om det, men de lever i sina egna byar och får sköta sig själva där. Vilket betyder att man inte bryr sig. Dom ignoreras helst. Dom har ingen mark och lär mest försörja sig på att tigga. Regeringen har städat upp med tiggare i städerna, så där är det inte så många och polisen är på dem. Därför åker romer till Ryssland istället för att tigga. Och tydligen är de så framgångsrika på det att de ibland är rikare än sina moldaviska grannar. Ja, jag vet inte om jag ska tro på det. Antagligen är det som vanligt, elakt förtal med ett uns av sanning i….
Ytterligare ett besök vid en by och deras borgmästare. Den här, blev jag informerad, var en av de få kommunister som blev borgmästare. Regeringen är kommunistiskt, men tydligen valde folk bort dom när det gällde den lokala maktutövningen. Men här var det alltså en äkta kommunist. Nå, han varken hade horn eller bokfot, utan var faktiskt en av de mest framsynta borgmästarna jag hade träffat. Han hade t o m låtit göra en karta över byn. Vad gör man inte för att imponera på utländska gäster….*s* nej, den var inte gjord för att jag skulle komma, utan för att det nu äntligen skulle läggas gasledning i byn. Tänka sig: Gas till byn år 2008! Men bara till den här byn. Det fanns en by med romer en km bort – de fick ingen gas. Men el har båda byar haft innan, i alla fall så mycket. Så detta var en by som var ovanligt, för här eldade man med ved. Dessutom fanns det två stora anläggningar för ägg- och slaktkycklingsproduktion kvar sen sovjets tider. Så det kollade vi också på. Det där med romer är också en sån där grej. Dom finns och alla vet om det, men de lever i sina egna byar och får sköta sig själva där. Vilket betyder att man inte bryr sig. Dom ignoreras helst. Dom har ingen mark och lär mest försörja sig på att tigga. Regeringen har städat upp med tiggare i städerna, så där är det inte så många och polisen är på dem. Därför åker romer till Ryssland istället för att tigga. Och tydligen är de så framgångsrika på det att de ibland är rikare än sina moldaviska grannar. Ja, jag vet inte om jag ska tro på det. Antagligen är det som vanligt, elakt förtal med ett uns av sanning i….
onsdag 3 december 2008
Onsdag
Idag höll vi oss till Chisinau. Vi gjorde ett besök på ministeriet för ekologi och naturresurser. Det namnet får mig att associera till att det här är en myndighet som både ska skydda och bevara och samtidigt ansvara för expolatering. Svår stol att sitta på. Nå, vi träffade en dam som är ansvarig för avfallshantering och vi pratade om den lagliga sidan för dumpning av diverse ”restprodukter”. Man kan väl säga även där, att viljan är god, men man har ingen makt att verkligen göra något åt det att folk tar saker i egna händer. Och så finns det så många poliser i staden…men de åker inte ut och jagar ”miljöbrott”. Så var det med det. Men hon hade några projekt på gång att lära folk och framförallt barnen hur man bör handha sopor, som på sikt väl förbättrar saken. Hon ahde i alla fall vänligheten att bjuda på te. Och det avr väldigt, väldigt varmt på henens kontor. Men det är alla hus i staden…bara i byarna, där man fryser.
Efter det åt vi lunch på en ”cantina”. En dagens med soppa, någon slags gröt av krossad korn och vete och en frikadell samt efterrätt kostade 30 Lei, dvs runt 25 SEK. Efterrätten var en slags apelsinsaft som man blandat i agar-agar, så det blev en trögflytande historia som kändes som en slemklump i munnen. Hm, intressant. 25 spänn tycker vi kanske är billigt. Men då får man tänka på att en genomsnittsmoldav tjänar runt 300 Euro i månaden efter skatt, eller 4000 Lei, en genomsnittssvensk tjänar kanske 13 000 Sek, vilket är 1270 Euro eller 17 000 Lei. Så 30 Lei för en Moldav motsvarar 120 SEK för en svensk. Och det är en ganska dyr lunch, det.
Lite mer om pengars värde kanske. Som sagt, en lägenhet kostar mellan 1000-3000 Lei per kvadratmeter. Lånar man de pengarna på en bank i Lei får man betala 25 % ränta på lånet. Sparpengar ger 12%. Lånar man i Euro betalar man 8 % på ett lån och får 3 % för sparkontot. Det kallas för inflation, det. 25% procent!! Wow. Men dom ser stjärnor när de hör vad våra hus och lägenheter kostar i Sverige….vi betalar typ 100 000 Lei per kvadratmeter….
Vi fortsatte programmet med ett besök på det som motsvarar energimyndigheten samt träffade ett gäng forskare och deras dekan (nej, tvärtom, vi träffade dekanen, så klart, samt forskare!) vid det tekniska universitetet.
Idag höll vi oss till Chisinau. Vi gjorde ett besök på ministeriet för ekologi och naturresurser. Det namnet får mig att associera till att det här är en myndighet som både ska skydda och bevara och samtidigt ansvara för expolatering. Svår stol att sitta på. Nå, vi träffade en dam som är ansvarig för avfallshantering och vi pratade om den lagliga sidan för dumpning av diverse ”restprodukter”. Man kan väl säga även där, att viljan är god, men man har ingen makt att verkligen göra något åt det att folk tar saker i egna händer. Och så finns det så många poliser i staden…men de åker inte ut och jagar ”miljöbrott”. Så var det med det. Men hon hade några projekt på gång att lära folk och framförallt barnen hur man bör handha sopor, som på sikt väl förbättrar saken. Hon ahde i alla fall vänligheten att bjuda på te. Och det avr väldigt, väldigt varmt på henens kontor. Men det är alla hus i staden…bara i byarna, där man fryser.
Efter det åt vi lunch på en ”cantina”. En dagens med soppa, någon slags gröt av krossad korn och vete och en frikadell samt efterrätt kostade 30 Lei, dvs runt 25 SEK. Efterrätten var en slags apelsinsaft som man blandat i agar-agar, så det blev en trögflytande historia som kändes som en slemklump i munnen. Hm, intressant. 25 spänn tycker vi kanske är billigt. Men då får man tänka på att en genomsnittsmoldav tjänar runt 300 Euro i månaden efter skatt, eller 4000 Lei, en genomsnittssvensk tjänar kanske 13 000 Sek, vilket är 1270 Euro eller 17 000 Lei. Så 30 Lei för en Moldav motsvarar 120 SEK för en svensk. Och det är en ganska dyr lunch, det.
Lite mer om pengars värde kanske. Som sagt, en lägenhet kostar mellan 1000-3000 Lei per kvadratmeter. Lånar man de pengarna på en bank i Lei får man betala 25 % ränta på lånet. Sparpengar ger 12%. Lånar man i Euro betalar man 8 % på ett lån och får 3 % för sparkontot. Det kallas för inflation, det. 25% procent!! Wow. Men dom ser stjärnor när de hör vad våra hus och lägenheter kostar i Sverige….vi betalar typ 100 000 Lei per kvadratmeter….
Vi fortsatte programmet med ett besök på det som motsvarar energimyndigheten samt träffade ett gäng forskare och deras dekan (nej, tvärtom, vi träffade dekanen, så klart, samt forskare!) vid det tekniska universitetet.
tisdag 2 december 2008
Tisdag
Igår var vi i två byar sydöst om huvudstaden. Där består landskapet av mjuka kullar som bara rullar på. Det mesta är åkermark och det finns få skogar. I så fall är de oftast planterade små dungar av akazia. I norr lär det finnas landets enda, men små arealer av bokskog. Tallar finns också, men barrträd är inte naturliga i det här landet. Längs vägarna har man ofta planterat valnötsträd. Och så finns det fält med fruktträd och vingårdar. Skogarna ägs oftast av staten, medan all annan mark på något sätt tillhör byarna. Men nästan alla invånare av Moldavien har fått sig tilldelat en åkerlapp någonstans efter vändningen, även de som bor i städerna. I vissa områden fungerar samarbetet mellan bönderna och där har man lagt ihop fält och på så sätt fått upp lite storlek som kan skötas något så när rationellt, men just där vi var igår fungerade det inte så väl. Här var stora arealer helt enkelt obrukade. Möjligtvis att de gick och vallade sina kor och får eller getter där. Och det är klart, många stadsbor ger katten i att bry sig om sina marker också, så länge de har möjlighet att försörja sig på andra sätt.
Idag åkte vi åt andra hållet, mot den västra gränsen mot Rumänien. Här är landskapet mer dramatiskt. Kullarna höjer sig inte till berg, men ändå till något som kan ge branter och stup och där vägarna vindlar sig upp och ner i serpentiner. Vägarna ja, det är mer spår i landskapet, ingen asfalt eller betong. På sina ställen ser man tydlig att de kommer att likna vattenfall mer än vägar när det regnar. Här fanns det färre bilar, men så många fler hästvagnar. En asfalterad väg åkte vi dock, och det var en verklig gräslig väg. En raksträcka på en timme som med jämna mellanrum kantades av kors, där någon stackare hade blivit överkörd…men ingen här bär reflexer i mörker och bilarna har dåliga ljus. Plus att ljusen på grund av guppen sällan håller sig på vägbanan… jag såg det själv när vi åkte hem och det var mörkt. Bilisterna har inte en chans att se en mörkklädd människa gå i kanten…
Nåväl. Men annars är det verkligen fint här. Tyvärr var det lite disigt och min kamera fixar inte landskapsbilder, tyvärr. Mycket vingårdar här och det finns lite tillverkning av katrinplommon.
Min tolk hade fått strul i morse och var därför lite stressad när han hämtade mig. Vi skulle även plocka upp någon vid vägen och så blev det ingen lunchmat inhandlat idag. Vi träffade även här ortens borgmästare. I hand rum fanns det en väggprydnad, en termometer, som visade 10 grader. Han hade riggat upp en värmefläkt och jag blev trugad att sätt mig precis i blåsten av denna. Sen blev det palaver i fyra timmar. Men det var en smart och kvicktänkt man, det här. När han hade fått klart för sig vad vi var ute på lyste han upp som en sol. Han räknade snabbt ihop ortens resurser, kom fram till att detta inte räckte för att få lönsamhet i ett projekt, kom på andra saker, som dessutom skulle lösa ett miljöproblem som handlade om illegal dumpning av avfall. Sen funderade han snabbt igenom hur och vem som skulle sköta projektet….ja, där fanns det drag i galoscherna verkade det som. Det sa också min tolk, att folk i det här området var ökända för att vara flinka i att hitta sätt att försörja sig på. Hm. Fast jag tror, han menade något annat, egentligen.
Här blev vi trakterade med en kopp te och några kex. Då var klockan ett. Här fick jag också gå på toan – i en betongbunker som stod över en urinbrunn med hål i golvet rakt ner. Tappa inte mobilen här….. igår resulterade en fråga efter en toalett i ett nära sammanbrott hos borgmästaren, vilket löste sig när hans sekreterare förslog att vi skulle besiktiga ortens dagis…som visade sig hade en vattentaoalett. *s* Antagligen ortens enda…Och den skrubbades noga innan jag fick gå in… Men här var man inte så finkänslig.
Mer snack ända till tretiden. Då hade temperaturen i rummet höjts till 13 grader. Värmefläkten hade löst ut flera gånger och proppen hade gått två gånger också. Elkostnaden för detta spränger säkert representationsbudgeten för borgmästaren….
Sen åkte vi för att titta på en mjölkgård. Det var inte mycket att se, men bonden hade stora planer på ett stallbygge, korna i lösdrift inomhus och med gödselbehållare. Ovanligt ”modernt” för att vara Moldavien. Nog är de lite mer framåt i den här delen av landet….
Jag får korrigera lite om boendet i Moldavien. Det är alltså så att de flesta Moldaver äger sina lägenheter. Man köper lägenheten och betalar ett månatligt belopp för värme, sophämtning osv. I det beloppet ska även ingå reparationer för huset, men det räcker oftast in till, i alla fall vill få lägga det på att snygga till fasaden. De som inte har råd att köpa lägenhet kan ställa sig i kö för att få en statlig ägd lägenhet. Det brukar ta en 20 år, men då bor man under samma villkor, låg hyra likt den man skulle ha om man ägt lägenheten, men lägenheterna är mycket sämre och man har inget för att göra någonting vid den. Lägenheterna i Chisinau kostar ca 3000 kr per kvadratmeter.
Vi åkte hemåt vid halv fem. Några kex hade vi över från igår och en halv chokladkaka. Dessutom hade jag med mig ett äpple och en banan. Jag åt frukten och ett par kex och min tolk och vår följeslagare gick loss på fler kex och chokladen. Det var det vi åt idag. Inte en droppe vatten dessutom….var ska detta sluta?? *s*
Bensinen 95 kostar 7,80 SEK. Rätt ofta har mackarna även LPG och ibland t o m fordonsgas…men det finns inte så många gasbilar…?
Lite mer om politik…. Det finns en liten utbrytarrepublik här, Transnitsien. Denna provins längs den ukraninska gränsen i öster hålls av s k rebeller och, som det heter, ”är ett område som inte kontrolleras genom den moldaviska regeringen”. Där bor ca en miljon människor. Tydligen är det så att dessa rebeller ”matades upp” av ryssarna till att ställa sig mot den moldaviska regeringen. Sen blev detta en ursäkt för ryssarna att behålla kvar en del rysk militär på moldaviskt område – för att ”garantera skydd”. Skydd för vem är det frågan, men alla vet vad som hände med Georgien – så det pratas inte så mycket om Transnitsien…. Men så byggde Moldavien för ett antal år sen en ”minneslund” för de stupade i andra världskriget. Och i samma veva förklarade man ALLA stupade Moldaver till folkshjältar, även de som inte stupade i den ryska armén. Moldaverna stred på alla sidor nämligen, åt ryssar, rumäner, ukraina och åt sig själva…. Men under sovjet fick bara de hyllas som hade deltagit på den ryska sidan… ja, och detta monument sätter man då precis framför näsan för ryssarna i Transnitsien…på ett ställe där ett slag hade utkämpats och ryssarna fått på mössan… Nå, det är säkert bara propaganda…*s*
Igår var vi i två byar sydöst om huvudstaden. Där består landskapet av mjuka kullar som bara rullar på. Det mesta är åkermark och det finns få skogar. I så fall är de oftast planterade små dungar av akazia. I norr lär det finnas landets enda, men små arealer av bokskog. Tallar finns också, men barrträd är inte naturliga i det här landet. Längs vägarna har man ofta planterat valnötsträd. Och så finns det fält med fruktträd och vingårdar. Skogarna ägs oftast av staten, medan all annan mark på något sätt tillhör byarna. Men nästan alla invånare av Moldavien har fått sig tilldelat en åkerlapp någonstans efter vändningen, även de som bor i städerna. I vissa områden fungerar samarbetet mellan bönderna och där har man lagt ihop fält och på så sätt fått upp lite storlek som kan skötas något så när rationellt, men just där vi var igår fungerade det inte så väl. Här var stora arealer helt enkelt obrukade. Möjligtvis att de gick och vallade sina kor och får eller getter där. Och det är klart, många stadsbor ger katten i att bry sig om sina marker också, så länge de har möjlighet att försörja sig på andra sätt.
Idag åkte vi åt andra hållet, mot den västra gränsen mot Rumänien. Här är landskapet mer dramatiskt. Kullarna höjer sig inte till berg, men ändå till något som kan ge branter och stup och där vägarna vindlar sig upp och ner i serpentiner. Vägarna ja, det är mer spår i landskapet, ingen asfalt eller betong. På sina ställen ser man tydlig att de kommer att likna vattenfall mer än vägar när det regnar. Här fanns det färre bilar, men så många fler hästvagnar. En asfalterad väg åkte vi dock, och det var en verklig gräslig väg. En raksträcka på en timme som med jämna mellanrum kantades av kors, där någon stackare hade blivit överkörd…men ingen här bär reflexer i mörker och bilarna har dåliga ljus. Plus att ljusen på grund av guppen sällan håller sig på vägbanan… jag såg det själv när vi åkte hem och det var mörkt. Bilisterna har inte en chans att se en mörkklädd människa gå i kanten…
Nåväl. Men annars är det verkligen fint här. Tyvärr var det lite disigt och min kamera fixar inte landskapsbilder, tyvärr. Mycket vingårdar här och det finns lite tillverkning av katrinplommon.
Min tolk hade fått strul i morse och var därför lite stressad när han hämtade mig. Vi skulle även plocka upp någon vid vägen och så blev det ingen lunchmat inhandlat idag. Vi träffade även här ortens borgmästare. I hand rum fanns det en väggprydnad, en termometer, som visade 10 grader. Han hade riggat upp en värmefläkt och jag blev trugad att sätt mig precis i blåsten av denna. Sen blev det palaver i fyra timmar. Men det var en smart och kvicktänkt man, det här. När han hade fått klart för sig vad vi var ute på lyste han upp som en sol. Han räknade snabbt ihop ortens resurser, kom fram till att detta inte räckte för att få lönsamhet i ett projekt, kom på andra saker, som dessutom skulle lösa ett miljöproblem som handlade om illegal dumpning av avfall. Sen funderade han snabbt igenom hur och vem som skulle sköta projektet….ja, där fanns det drag i galoscherna verkade det som. Det sa också min tolk, att folk i det här området var ökända för att vara flinka i att hitta sätt att försörja sig på. Hm. Fast jag tror, han menade något annat, egentligen.
Här blev vi trakterade med en kopp te och några kex. Då var klockan ett. Här fick jag också gå på toan – i en betongbunker som stod över en urinbrunn med hål i golvet rakt ner. Tappa inte mobilen här….. igår resulterade en fråga efter en toalett i ett nära sammanbrott hos borgmästaren, vilket löste sig när hans sekreterare förslog att vi skulle besiktiga ortens dagis…som visade sig hade en vattentaoalett. *s* Antagligen ortens enda…Och den skrubbades noga innan jag fick gå in… Men här var man inte så finkänslig.
Mer snack ända till tretiden. Då hade temperaturen i rummet höjts till 13 grader. Värmefläkten hade löst ut flera gånger och proppen hade gått två gånger också. Elkostnaden för detta spränger säkert representationsbudgeten för borgmästaren….
Sen åkte vi för att titta på en mjölkgård. Det var inte mycket att se, men bonden hade stora planer på ett stallbygge, korna i lösdrift inomhus och med gödselbehållare. Ovanligt ”modernt” för att vara Moldavien. Nog är de lite mer framåt i den här delen av landet….
Jag får korrigera lite om boendet i Moldavien. Det är alltså så att de flesta Moldaver äger sina lägenheter. Man köper lägenheten och betalar ett månatligt belopp för värme, sophämtning osv. I det beloppet ska även ingå reparationer för huset, men det räcker oftast in till, i alla fall vill få lägga det på att snygga till fasaden. De som inte har råd att köpa lägenhet kan ställa sig i kö för att få en statlig ägd lägenhet. Det brukar ta en 20 år, men då bor man under samma villkor, låg hyra likt den man skulle ha om man ägt lägenheten, men lägenheterna är mycket sämre och man har inget för att göra någonting vid den. Lägenheterna i Chisinau kostar ca 3000 kr per kvadratmeter.
Vi åkte hemåt vid halv fem. Några kex hade vi över från igår och en halv chokladkaka. Dessutom hade jag med mig ett äpple och en banan. Jag åt frukten och ett par kex och min tolk och vår följeslagare gick loss på fler kex och chokladen. Det var det vi åt idag. Inte en droppe vatten dessutom….var ska detta sluta?? *s*
Bensinen 95 kostar 7,80 SEK. Rätt ofta har mackarna även LPG och ibland t o m fordonsgas…men det finns inte så många gasbilar…?
Lite mer om politik…. Det finns en liten utbrytarrepublik här, Transnitsien. Denna provins längs den ukraninska gränsen i öster hålls av s k rebeller och, som det heter, ”är ett område som inte kontrolleras genom den moldaviska regeringen”. Där bor ca en miljon människor. Tydligen är det så att dessa rebeller ”matades upp” av ryssarna till att ställa sig mot den moldaviska regeringen. Sen blev detta en ursäkt för ryssarna att behålla kvar en del rysk militär på moldaviskt område – för att ”garantera skydd”. Skydd för vem är det frågan, men alla vet vad som hände med Georgien – så det pratas inte så mycket om Transnitsien…. Men så byggde Moldavien för ett antal år sen en ”minneslund” för de stupade i andra världskriget. Och i samma veva förklarade man ALLA stupade Moldaver till folkshjältar, även de som inte stupade i den ryska armén. Moldaverna stred på alla sidor nämligen, åt ryssar, rumäner, ukraina och åt sig själva…. Men under sovjet fick bara de hyllas som hade deltagit på den ryska sidan… ja, och detta monument sätter man då precis framför näsan för ryssarna i Transnitsien…på ett ställe där ett slag hade utkämpats och ryssarna fått på mössan… Nå, det är säkert bara propaganda…*s*
måndag 1 december 2008
Något om husen...
Inne i Chisinau finns det fjärrvärme. Alla har gas, men man gör alltså fjärrvärme med naturgas. Man gör också el med naturgas. I alla fall så hyr man sin lägenhet med värme. Men fastighetsägaren kan inte påverka värmen, för det är fjärrvärmebolaget som bestämmer när det är dags att börja eller sluta skicka ut värme i ledningarna. Ibland börjar eldningssäsongen innan fjärrvärmebolaget tycker så och då är husen iskalla. Eller så tycker bolaget att vinten är över i mars, fast det är svinkallt ute. Då är husen också iskalla. Däremellan jagar man runt 80-gradigt vatten ut i radiatorerna. Radiatorerna har inga ventiler. De är bara på. Så när det är 5 grader ute (och värmen är på) är det 25 grader inne. När det är runt 20 minus är det hyfsat bra. Så för att reglera temperaturen öppnar man fönstren. Man har inget incitament att spara värme/energi. Man har inte ens möligheten att göra det ens om man ville.
Några kloka huvuden har dock hittat på en lösning. De kapar hel sonika bort radiatorerna och sätter dit ett eget litet radiatorsystem som går på gas. Man har ju gas i köket i alla fall... Därmed sparar man inte hyra, man betalar t o m dubbelt för värmen på vinten, MEN man har varmt när man behöver på vår och höst och kan reglera temperaturen. Säg, är inte folk här klyftiga?! Ja, och är det varmt på sommaren (vilket det ofta är) så sätter man dit en air-conditioner på fasaden....
Men det där med att sätta in ett eget system i huset har naturligtvis en baksida. Vem kollar säkerheten på den gasdrivna varmvattenberedaren? Så om en fem, tio år räknar många med att det kommer att smälla lite här och var i husen....
Inne i Chisinau finns det fjärrvärme. Alla har gas, men man gör alltså fjärrvärme med naturgas. Man gör också el med naturgas. I alla fall så hyr man sin lägenhet med värme. Men fastighetsägaren kan inte påverka värmen, för det är fjärrvärmebolaget som bestämmer när det är dags att börja eller sluta skicka ut värme i ledningarna. Ibland börjar eldningssäsongen innan fjärrvärmebolaget tycker så och då är husen iskalla. Eller så tycker bolaget att vinten är över i mars, fast det är svinkallt ute. Då är husen också iskalla. Däremellan jagar man runt 80-gradigt vatten ut i radiatorerna. Radiatorerna har inga ventiler. De är bara på. Så när det är 5 grader ute (och värmen är på) är det 25 grader inne. När det är runt 20 minus är det hyfsat bra. Så för att reglera temperaturen öppnar man fönstren. Man har inget incitament att spara värme/energi. Man har inte ens möligheten att göra det ens om man ville.
Några kloka huvuden har dock hittat på en lösning. De kapar hel sonika bort radiatorerna och sätter dit ett eget litet radiatorsystem som går på gas. Man har ju gas i köket i alla fall... Därmed sparar man inte hyra, man betalar t o m dubbelt för värmen på vinten, MEN man har varmt när man behöver på vår och höst och kan reglera temperaturen. Säg, är inte folk här klyftiga?! Ja, och är det varmt på sommaren (vilket det ofta är) så sätter man dit en air-conditioner på fasaden....
Men det där med att sätta in ett eget system i huset har naturligtvis en baksida. Vem kollar säkerheten på den gasdrivna varmvattenberedaren? Så om en fem, tio år räknar många med att det kommer att smälla lite här och var i husen....
Måndag
Blev hämtad av min kontaktperson vid nio. Jag hade inte en aning hus han såg ut och tänkt mig allt mellan en äldre stel rysk gubbe och en kedjerökande ung slyngel. Det visade sig vara en rundlagd jovial äldre farbror med mycket humor. Och så var han från Ukraina. Vi åkte med en bil utan stötdämpare till hans kontor och där hade vi ett längre snack med hans chef som var en medelålders moldaviska. Ovanligt nog inte i högklackade lackstövlar som är sista modet här (också), utan lågskor och nästan ”bonnig” klädsel. Hon pratade engelska som en kulspruta. Tack, tack, tack, prrrrutttt, tack, tack…. Trevlig kvinna annars. Och sen ett ännu längre snack med farbrodern igen. Båda var måna om att jag skulle inse vad jag skulle möta och de hade inte överdrivit. Jag hade räknat med någonting i stil med Sverige på 20-talet. Men Sverige på 20-talet var ett välmående samhälle jämfört med Moldavien idag.
Här får en regering försiktigt tassa fram. Ryssland håller landet i en hård skruvstock. Jaa, ni får väl göra som ni vill, nu när ni är självständiga, men tittar ni för mycket åt NATO-hållet kanske vi inte köper ert vin nästa år…. Självklart ska ni spara energi och minska koldioxidutsläppen som alla andra, men om ni låter bli att köpa vårt naturgas så kanske….. Så det finns en klyfta mellan vad regeringen säger och vad de gör, stadsregeringen i Chisinau kanske gör tvärtemot både vad regeringen säger och gör och alla andra små borgmästare i sina byar runtom i landet, de litar inte på någon och följer sina egna dagordningar. Och befolkningen har för länge sedan tappat förtroendet för allt vad stadsmakter heter, de får se till att klara sig själv. Ofta innebär det att någon i familjen får bege sig utomlands för att tjäna pengar och skicka det till familjen därhemma. Nu kanske man skulle tro att staten förlorar på detta, men mest sannolikt skickas det mer pengar hem än vederbörande hade kunnat tjäna ihop hemma – och familjen får mer pengar att spendera. Därför tjänar staten på att ha 20% av sin befolkning utomlands. Men det är också en negativ selektion av folk. För vilka är det som lämnar, vilka är de som stannar?
Det finns ingen som helst tillverkande industri i landet. Förr fanns det sovjetiska fabriker som tillverkade åt ryska militären. Dom är köpcentra idag. Eller rivna. Det finns knappt folk som verkligen kan göra någonting, för något som heter yrkesutbildning finns inte. Antingen studerar ungdomarna och sticker så fort de kan eller så stannar de kvar som olärd arbetskraft eller så åker de för att tvätta tvätt och städjobb i Italien.
Synnerligen uppmuntrande. Men som sagt, man får inte glömma att dessa förhållanden enbart upprör de som vet hur det skulle kunna vara. För de som finns där är det vardag. Inget att grubbla över. That’s life, liksom. Det går att leva här och det går att leva hyfsat bra trots allt.
Nåja. Vi åkte till två byar där vi satt i möte med respektive borgmästare och gick igenom vadd et var jag var här för att göra. Det vill säga, jag satt och lyssnade på en massa prat på ryska och moldaviska och min tolk skötte snacket. Men konstigt nog, lyssnar man tillräckligt länge är det nästan så man börjar fatta vad de säger.... Vi fick i alla fall ihop lite av de uppgifter jag behövde. Så väl.
Ja, vad ska jag säga om landsbygden. Efter sovjets fall har de stora kollektivjordbruken splittrats upp i en massa småbitar som förvaltas av byarna. varje hushåll äger några hektar, men då uppdelat på "åkerjord", "grönsakslandsjord", "bete", "grasland", "vingård" osv. Så varje jordplätt blir väldigt litet och fullständig omöjlig att sköta med maskiner. Gatorna i byarna är stampad lerjord, ojämna med djupa hål i. Regnar det blir allt till välling. Är det mörkt finns inte en lampa - och inne i husen sparar man på elen och sitter i mörker... I de två borgmästarhusen satt vi med ytterkläderna på. Ute är det fem grader och det märks ingen skillnad när man går ut. det här är fullständig normal, alltså. Så det var helt rätt att ta med sig underställen....Och här bjuds man inte till fika....*s* Husen är gråa ruckel, men även här blandat med nästan modernt om familjen har någon som skickar hem pengar från utlandet. Och det där är problemet. Många ger katten i att bruka sin jord, de klarar sig ändå tack vare den som jobbar utomlands... Många har en eller två hushållskor, de vallas ute och är inne på stall kanske 4 månader. Magra ser de ut och om de mjölkar en femtedel av de en genomsnittlig svensk ko mjölkar skulle jag bli förvånad. Men så klart, de får ju ingen mat heller...
Det fick inte heller vi. Vi hade tagit med några mackor, men alla möten gjorde att vi inte åt förrän vid tretiden och då hade jag ätit frukost vid åtta. Idag åt jag på en riktig restaurang, men se, där var priserna på svenskt nivå...så det är inte billig alltid här....
Det här landet är full av kontraster....
Vägarna på landsbygden är breda - och där slutar det positiva. Det är bucklor och skyttegravar, hål och kor. När det är mörkt ser man knappt någonting innan det säger DONK i hela bilen och man rasslat ner i ett svart hål....inte konstig att stötdämparna är slut på alla bilar....
Förresten trafik. I söndags var det ju många bilar på gatorna, men idag var trafiken i Chisinau precis helt hysteriskt. Möjligtvis kan man jämföra det med Paris eller Rom. Jag sa det där om trafikregler som en rekommendation till min chaufför. Han bara grinade och sa "not a recommendation exactly, more as a suggestion..." Och mitt i allt springer folk...en himla massa folk...
Blev hämtad av min kontaktperson vid nio. Jag hade inte en aning hus han såg ut och tänkt mig allt mellan en äldre stel rysk gubbe och en kedjerökande ung slyngel. Det visade sig vara en rundlagd jovial äldre farbror med mycket humor. Och så var han från Ukraina. Vi åkte med en bil utan stötdämpare till hans kontor och där hade vi ett längre snack med hans chef som var en medelålders moldaviska. Ovanligt nog inte i högklackade lackstövlar som är sista modet här (också), utan lågskor och nästan ”bonnig” klädsel. Hon pratade engelska som en kulspruta. Tack, tack, tack, prrrrutttt, tack, tack…. Trevlig kvinna annars. Och sen ett ännu längre snack med farbrodern igen. Båda var måna om att jag skulle inse vad jag skulle möta och de hade inte överdrivit. Jag hade räknat med någonting i stil med Sverige på 20-talet. Men Sverige på 20-talet var ett välmående samhälle jämfört med Moldavien idag.
Här får en regering försiktigt tassa fram. Ryssland håller landet i en hård skruvstock. Jaa, ni får väl göra som ni vill, nu när ni är självständiga, men tittar ni för mycket åt NATO-hållet kanske vi inte köper ert vin nästa år…. Självklart ska ni spara energi och minska koldioxidutsläppen som alla andra, men om ni låter bli att köpa vårt naturgas så kanske….. Så det finns en klyfta mellan vad regeringen säger och vad de gör, stadsregeringen i Chisinau kanske gör tvärtemot både vad regeringen säger och gör och alla andra små borgmästare i sina byar runtom i landet, de litar inte på någon och följer sina egna dagordningar. Och befolkningen har för länge sedan tappat förtroendet för allt vad stadsmakter heter, de får se till att klara sig själv. Ofta innebär det att någon i familjen får bege sig utomlands för att tjäna pengar och skicka det till familjen därhemma. Nu kanske man skulle tro att staten förlorar på detta, men mest sannolikt skickas det mer pengar hem än vederbörande hade kunnat tjäna ihop hemma – och familjen får mer pengar att spendera. Därför tjänar staten på att ha 20% av sin befolkning utomlands. Men det är också en negativ selektion av folk. För vilka är det som lämnar, vilka är de som stannar?
Det finns ingen som helst tillverkande industri i landet. Förr fanns det sovjetiska fabriker som tillverkade åt ryska militären. Dom är köpcentra idag. Eller rivna. Det finns knappt folk som verkligen kan göra någonting, för något som heter yrkesutbildning finns inte. Antingen studerar ungdomarna och sticker så fort de kan eller så stannar de kvar som olärd arbetskraft eller så åker de för att tvätta tvätt och städjobb i Italien.
Synnerligen uppmuntrande. Men som sagt, man får inte glömma att dessa förhållanden enbart upprör de som vet hur det skulle kunna vara. För de som finns där är det vardag. Inget att grubbla över. That’s life, liksom. Det går att leva här och det går att leva hyfsat bra trots allt.
Nåja. Vi åkte till två byar där vi satt i möte med respektive borgmästare och gick igenom vadd et var jag var här för att göra. Det vill säga, jag satt och lyssnade på en massa prat på ryska och moldaviska och min tolk skötte snacket. Men konstigt nog, lyssnar man tillräckligt länge är det nästan så man börjar fatta vad de säger.... Vi fick i alla fall ihop lite av de uppgifter jag behövde. Så väl.
Ja, vad ska jag säga om landsbygden. Efter sovjets fall har de stora kollektivjordbruken splittrats upp i en massa småbitar som förvaltas av byarna. varje hushåll äger några hektar, men då uppdelat på "åkerjord", "grönsakslandsjord", "bete", "grasland", "vingård" osv. Så varje jordplätt blir väldigt litet och fullständig omöjlig att sköta med maskiner. Gatorna i byarna är stampad lerjord, ojämna med djupa hål i. Regnar det blir allt till välling. Är det mörkt finns inte en lampa - och inne i husen sparar man på elen och sitter i mörker... I de två borgmästarhusen satt vi med ytterkläderna på. Ute är det fem grader och det märks ingen skillnad när man går ut. det här är fullständig normal, alltså. Så det var helt rätt att ta med sig underställen....Och här bjuds man inte till fika....*s* Husen är gråa ruckel, men även här blandat med nästan modernt om familjen har någon som skickar hem pengar från utlandet. Och det där är problemet. Många ger katten i att bruka sin jord, de klarar sig ändå tack vare den som jobbar utomlands... Många har en eller två hushållskor, de vallas ute och är inne på stall kanske 4 månader. Magra ser de ut och om de mjölkar en femtedel av de en genomsnittlig svensk ko mjölkar skulle jag bli förvånad. Men så klart, de får ju ingen mat heller...
Det fick inte heller vi. Vi hade tagit med några mackor, men alla möten gjorde att vi inte åt förrän vid tretiden och då hade jag ätit frukost vid åtta. Idag åt jag på en riktig restaurang, men se, där var priserna på svenskt nivå...så det är inte billig alltid här....
Det här landet är full av kontraster....
Vägarna på landsbygden är breda - och där slutar det positiva. Det är bucklor och skyttegravar, hål och kor. När det är mörkt ser man knappt någonting innan det säger DONK i hela bilen och man rasslat ner i ett svart hål....inte konstig att stötdämparna är slut på alla bilar....
Förresten trafik. I söndags var det ju många bilar på gatorna, men idag var trafiken i Chisinau precis helt hysteriskt. Möjligtvis kan man jämföra det med Paris eller Rom. Jag sa det där om trafikregler som en rekommendation till min chaufför. Han bara grinade och sa "not a recommendation exactly, more as a suggestion..." Och mitt i allt springer folk...en himla massa folk...
Söndag
Huset är lite lyhörd. Ringer telefonen i receptionen hörs det som om det står bredvid en. Så väckningen skedde vid sju. Frukosten serveras vid bordet. Först fick jag en bägare yoghurt. Sen en tallrik med tre skivor ost och två skivor korv. Sen frågade hon om jag vill ha juice. Så kom hon med ett glas juice. Sen kom det tre skivor bröd. Sen frågade hon om jag ville ha ägg, försvann ut i köket och stekte två ägg. Efter det frågade hon om jag ville ha kaffe eller te. Kom med te och en bit kaka. Och då var jag inte den enda gästen och de andra fick också en sak i taget. Har de huset fullt kommer tjejen att springa en mil bara för att servera frukosten…logistik på hög nivå!
Då var det dags att ge sig ut. Tjejen med frukosten hade i alla fall lite kunskaper om engelska språket och kunde ordna en karta. Det blev en promenad på nästan sex timmar och många intryck. Husen är en salig blandning av den mest grandiosa arkitekturen som leker med form, färg och alla möjliga material och hus som verkar ha passerat bäst före datumet ett sekel före förra kriget. Eller så är det nya hus som aldrig blev färdiga….ibland står de tomma, ibland bor folk där ändå. Om gamla hus är målade så i citronfjärilsgul eller skräckturkos. Nya hus håller sig ofta till pastellrosa elelr sandgul.
Delvis går stadsbussarna på el som de får genom luftledningar. Gatorna, dvs de stora praktgatorna är breda, 6-filiga och trottoarerna på båda sidor är breda som en tvåfilig gata här hemme. Och så träd mellan gata och trottoar och ibland en rad träd till i mitten på trottoaren. Gatubelysningen svävar högt uppe i trädkronorna och ljuset är riktat ner mot bilarna. Inte konstigt, att man inte ser något då.
Det finns gäng av gatuhundar här och katter. Hundarna är det tydligen ingen som bryr sig, men det är en plåga för dom som har egen hund och går och koppelrastar…gatuhundarna far skällande efter och mobbar.
Jag kom fram till en katedral och det var gudstjänst som via högtalare flyttades ut till den stora platsen framför. Det sjungs mycket i ortodoxa kyrkan och det blir en väldig stämning där på torget. Lite av ”eyes wide shut”. Men samtidigt mycket vackert.
Poliser. Det går en polis på minst varje 200 meter. Nu råkade jag gå runt bland regeringsbyggnaderna och förirrade mig till ambassadkvarteren också. USA’s, Bulgariens och Kinas ambassader hårdbevakades, medan Polens och Tysklands ambassader låg öde. Men även efter jag lämnat dessa områden möttes jag fortfarande av poliser med jämna mellanrum. Ridande poliser också i en park. I parken fanns också en murad källa vid en klippa och där stod det folk och fyllde flaskor med vatten….
Det finns verkligen gott om träd i Chisinau. Och väl tilltagna parker med breda stenlagda gångar och långa rader med byster av strängt stirrande potentater. Man känner sig verkligen utstirrad. Nerstirrad.
Tog en latte i ett litet cafe. Även där kunde inte servitriserna engelska, fast de var rätt unga. Det verkar som om det finns nån som kan engelska så är det unga killar, men aldrig tjejer? Men latten var ett konstverk som jag inte fått nån gång i Sverige. Serverad i tre skikt med en brun blomma av kaffe på det vita skummet. 17 SEK kostade den. Det är förvirrande. Ibland känns saker billiga här, som maten igår. Men latten kändes dyr när den kostade mer än maten…? Kartan på caféet var på ryska med kyrilliska bokstäver, utom sidorna med drinkarna som var moldaviska. *s* Inte lätt att välja nåt till latten och så långt räckte inte killens språkkunskaper. Det blev bara en latte och sen köpte jag lite bröd hos en bagare. Och där vet jag inte vem som lurade vem. Expediten kunde endast ryska. Hon skrev på en lapp att jag skulle betala 13 Lei. Jag gav henne en 50-lapp. Då började hon gorma och visa: ingen växel. Jag visade att jag hade några små sedlar, men inte 13. två 1 och en femma. Då tog hon de två ettorna, räknade fram en massa andra sedlar ur kassan och verkade nöjd, men hon hade lagt upp 60 lei? Ja, det gick ju inte att diskutera med henne, jag fattade nada. Men brödet var god.
Sen återvände jag till det min chaufför hade kallat för ”Chisinaus hjärta”. En Boulevard som heter ”Stefan cel mare si Sfint”. Och här var det folk, minnsann! En himla massa folk. Bussar som var fulla till bristningsgränsen anlände i ett och spottade ut mer folk. Här på Boulevarden fanns det mer ”vanliga” affärer, men även några underjordiska stråk med affärer där expediterna satt som i små, små burar. De här ”affärerna” kunde vara en meter på djupet, varav halva metern utgjordes av hyllor fulla med varor av alla möjliga slag, och en till fyra meter långa. Det gick knappt att vända sig därinne! Men dom där ställen gick man ju inte in i, utan man bad expediten hämta vad man ville se…. Här satt det även stadens tiggare, men annars så såg folk välklädda ut för det mesta. Det finns ett större köpcenter bakom stället jag var inne på igår, så det var nog det chauffören menade. Ett höghus i spegelglas, men de hade stängd. Jag flanerade över an konstmarknad med mycket kitsch och några verkligen fina alster. Det var säkert mer folk på den här 5 km långa gatan än på Sergels torg en vanlig vardag! Och då var, som sagt, gådelen som en tvåfilig väg hemma och lika mycket folk som trängdes på båda sidorna. Men inte många som verkade handla, få som bar på kassar. De bara gick, stod, pratade, rökte….
När jag behövde en paus gick jag till stadens verklige sevärdhet, en blå ja, vad kallar man en ortodox kyrka? Hm. Ortodox kyrka väl då. Den är blå utifrån och blå och guld inuti. Massor med levande ljus och en svag arom av rökelse. Folk slår kors många gånger innan de går in och inne står folk i hörnen och ber, gråter eller bara är. Ett gäng beskäftiga gamla gummor i långa kjolar och hucklen går dubbelvikta och sopar med korta riskvastar. Jag har sett poliser och militärer sopa likadant på gatorna. Gummorna har också knivar som de skrapar loss vax från golvet. Det var mörkt, blått och tungt därinne. Kondens på fönstren. Hade jag haft en koldioxidmätare så hade den nog lagt av. Hur får prästerna luft till att sjunga, undrar jag… ikoner väggarna upp och ner och än mer guld. Mycket lidande och elände därinne, tyckte jag. Inte boningen av en glad gud som skapat solen….framförallt saknades ventilation….men varmt var det.
Ute fanns det en slags helig källa och ett enda glas. Det använde alla. Man sköljde ur glaset och fyllde det på nytt och drack. Jag känner ett gäng livsmedelsinspektörer som hade blivit hysteriska senast här….fjällvandrarens bästa vän är ju en vikkåsa som läglig nog hade förirrad sig i min lilla ryggsäck. Med risk att reta upp någon, men jag var verkligen törstig vid det laget. Men ingen sa något. Inte prästen som gick därute och snackade med folket eller polisen på sin post i utkanten av området. Ständigt närvarande… Prästen verkade omtyckt av sin hjord. Han skojade med barnen och tröstade de gråtande. Inte alls som jag hade trott om dessa dystra svartskäggiga potentater i sina fladdrande kappor som man ibland ser på TV. Det är nog en religion full av motsatser. Kanske religioner är det….Jag hade ju bara några timmar tidigare suttit och lyssnat på sången från en sådan kyrka. Den var vacker och mäktigt…
Sen knallade jag tillbaka hela den långa boulevarden en gång till och begav mig till hotellet. Handlade några små piroger och lite bröd och grönsaker och frukt. Grönsaker och frukt är svindyrt här! Konstigt, när de odlar så mycket själva…. Pirogerna är helt ätbara.
Bilder hittar ni här: http://picasaweb.google.se/chrisosigge/BilderFrNMoldavien#
Så ja, i morgon börjar då allvaret. *s*
Huset är lite lyhörd. Ringer telefonen i receptionen hörs det som om det står bredvid en. Så väckningen skedde vid sju. Frukosten serveras vid bordet. Först fick jag en bägare yoghurt. Sen en tallrik med tre skivor ost och två skivor korv. Sen frågade hon om jag vill ha juice. Så kom hon med ett glas juice. Sen kom det tre skivor bröd. Sen frågade hon om jag ville ha ägg, försvann ut i köket och stekte två ägg. Efter det frågade hon om jag ville ha kaffe eller te. Kom med te och en bit kaka. Och då var jag inte den enda gästen och de andra fick också en sak i taget. Har de huset fullt kommer tjejen att springa en mil bara för att servera frukosten…logistik på hög nivå!
Då var det dags att ge sig ut. Tjejen med frukosten hade i alla fall lite kunskaper om engelska språket och kunde ordna en karta. Det blev en promenad på nästan sex timmar och många intryck. Husen är en salig blandning av den mest grandiosa arkitekturen som leker med form, färg och alla möjliga material och hus som verkar ha passerat bäst före datumet ett sekel före förra kriget. Eller så är det nya hus som aldrig blev färdiga….ibland står de tomma, ibland bor folk där ändå. Om gamla hus är målade så i citronfjärilsgul eller skräckturkos. Nya hus håller sig ofta till pastellrosa elelr sandgul.
Delvis går stadsbussarna på el som de får genom luftledningar. Gatorna, dvs de stora praktgatorna är breda, 6-filiga och trottoarerna på båda sidor är breda som en tvåfilig gata här hemme. Och så träd mellan gata och trottoar och ibland en rad träd till i mitten på trottoaren. Gatubelysningen svävar högt uppe i trädkronorna och ljuset är riktat ner mot bilarna. Inte konstigt, att man inte ser något då.
Det finns gäng av gatuhundar här och katter. Hundarna är det tydligen ingen som bryr sig, men det är en plåga för dom som har egen hund och går och koppelrastar…gatuhundarna far skällande efter och mobbar.
Jag kom fram till en katedral och det var gudstjänst som via högtalare flyttades ut till den stora platsen framför. Det sjungs mycket i ortodoxa kyrkan och det blir en väldig stämning där på torget. Lite av ”eyes wide shut”. Men samtidigt mycket vackert.
Poliser. Det går en polis på minst varje 200 meter. Nu råkade jag gå runt bland regeringsbyggnaderna och förirrade mig till ambassadkvarteren också. USA’s, Bulgariens och Kinas ambassader hårdbevakades, medan Polens och Tysklands ambassader låg öde. Men även efter jag lämnat dessa områden möttes jag fortfarande av poliser med jämna mellanrum. Ridande poliser också i en park. I parken fanns också en murad källa vid en klippa och där stod det folk och fyllde flaskor med vatten….
Det finns verkligen gott om träd i Chisinau. Och väl tilltagna parker med breda stenlagda gångar och långa rader med byster av strängt stirrande potentater. Man känner sig verkligen utstirrad. Nerstirrad.
Tog en latte i ett litet cafe. Även där kunde inte servitriserna engelska, fast de var rätt unga. Det verkar som om det finns nån som kan engelska så är det unga killar, men aldrig tjejer? Men latten var ett konstverk som jag inte fått nån gång i Sverige. Serverad i tre skikt med en brun blomma av kaffe på det vita skummet. 17 SEK kostade den. Det är förvirrande. Ibland känns saker billiga här, som maten igår. Men latten kändes dyr när den kostade mer än maten…? Kartan på caféet var på ryska med kyrilliska bokstäver, utom sidorna med drinkarna som var moldaviska. *s* Inte lätt att välja nåt till latten och så långt räckte inte killens språkkunskaper. Det blev bara en latte och sen köpte jag lite bröd hos en bagare. Och där vet jag inte vem som lurade vem. Expediten kunde endast ryska. Hon skrev på en lapp att jag skulle betala 13 Lei. Jag gav henne en 50-lapp. Då började hon gorma och visa: ingen växel. Jag visade att jag hade några små sedlar, men inte 13. två 1 och en femma. Då tog hon de två ettorna, räknade fram en massa andra sedlar ur kassan och verkade nöjd, men hon hade lagt upp 60 lei? Ja, det gick ju inte att diskutera med henne, jag fattade nada. Men brödet var god.
Sen återvände jag till det min chaufför hade kallat för ”Chisinaus hjärta”. En Boulevard som heter ”Stefan cel mare si Sfint”. Och här var det folk, minnsann! En himla massa folk. Bussar som var fulla till bristningsgränsen anlände i ett och spottade ut mer folk. Här på Boulevarden fanns det mer ”vanliga” affärer, men även några underjordiska stråk med affärer där expediterna satt som i små, små burar. De här ”affärerna” kunde vara en meter på djupet, varav halva metern utgjordes av hyllor fulla med varor av alla möjliga slag, och en till fyra meter långa. Det gick knappt att vända sig därinne! Men dom där ställen gick man ju inte in i, utan man bad expediten hämta vad man ville se…. Här satt det även stadens tiggare, men annars så såg folk välklädda ut för det mesta. Det finns ett större köpcenter bakom stället jag var inne på igår, så det var nog det chauffören menade. Ett höghus i spegelglas, men de hade stängd. Jag flanerade över an konstmarknad med mycket kitsch och några verkligen fina alster. Det var säkert mer folk på den här 5 km långa gatan än på Sergels torg en vanlig vardag! Och då var, som sagt, gådelen som en tvåfilig väg hemma och lika mycket folk som trängdes på båda sidorna. Men inte många som verkade handla, få som bar på kassar. De bara gick, stod, pratade, rökte….
När jag behövde en paus gick jag till stadens verklige sevärdhet, en blå ja, vad kallar man en ortodox kyrka? Hm. Ortodox kyrka väl då. Den är blå utifrån och blå och guld inuti. Massor med levande ljus och en svag arom av rökelse. Folk slår kors många gånger innan de går in och inne står folk i hörnen och ber, gråter eller bara är. Ett gäng beskäftiga gamla gummor i långa kjolar och hucklen går dubbelvikta och sopar med korta riskvastar. Jag har sett poliser och militärer sopa likadant på gatorna. Gummorna har också knivar som de skrapar loss vax från golvet. Det var mörkt, blått och tungt därinne. Kondens på fönstren. Hade jag haft en koldioxidmätare så hade den nog lagt av. Hur får prästerna luft till att sjunga, undrar jag… ikoner väggarna upp och ner och än mer guld. Mycket lidande och elände därinne, tyckte jag. Inte boningen av en glad gud som skapat solen….framförallt saknades ventilation….men varmt var det.
Ute fanns det en slags helig källa och ett enda glas. Det använde alla. Man sköljde ur glaset och fyllde det på nytt och drack. Jag känner ett gäng livsmedelsinspektörer som hade blivit hysteriska senast här….fjällvandrarens bästa vän är ju en vikkåsa som läglig nog hade förirrad sig i min lilla ryggsäck. Med risk att reta upp någon, men jag var verkligen törstig vid det laget. Men ingen sa något. Inte prästen som gick därute och snackade med folket eller polisen på sin post i utkanten av området. Ständigt närvarande… Prästen verkade omtyckt av sin hjord. Han skojade med barnen och tröstade de gråtande. Inte alls som jag hade trott om dessa dystra svartskäggiga potentater i sina fladdrande kappor som man ibland ser på TV. Det är nog en religion full av motsatser. Kanske religioner är det….Jag hade ju bara några timmar tidigare suttit och lyssnat på sången från en sådan kyrka. Den var vacker och mäktigt…
Sen knallade jag tillbaka hela den långa boulevarden en gång till och begav mig till hotellet. Handlade några små piroger och lite bröd och grönsaker och frukt. Grönsaker och frukt är svindyrt här! Konstigt, när de odlar så mycket själva…. Pirogerna är helt ätbara.
Bilder hittar ni här: http://picasaweb.google.se/chrisosigge/BilderFrNMoldavien#
Så ja, i morgon börjar då allvaret. *s*
Lördag
Då har man landat i Moldavien. Resan gick bra på alla sätt. Hela Europa var täckt av ett tjockt molntäcke, så tyvärr såg jag inte mer än molnen ovanifrån. Men solen lyste helt underbart, så vad vill man mer…? Det var som ett vinterfjäll med blå himmel…*s* Och det blev som en blöt yllefilt varje gång man dök ner igen. Både Wien och Chisinau höljde sig i dimma. I Wien var det en grad och det ven en iskall vind. Chisinau hade ändå 5 plus att bjuda på. Uppehållet i Wien bjöd på lite dramatik precis i början, när en rysk tant trillade i slutet av en neråtgående rulltrappa och slog i huvudet. Tanten var lika bred som hög, och så låg hon där i slutet av rulltrappan och kom inte upp och det tryckte på folk bak/uppifrån… En rådig karl försökte lyfta upp henne bakifrån, men han fick ju inte fäste i rulltrappan och så var hon ju tung (tanten alltså)…andra stod där och glodde och ingen rörde sig..jag kom precis nerför trappan (kan man använda fötterna så bör man…*s*) och när jag såg att ingen rörde på sig så tog jag i framifrån och gemensamt lyfte vi bort tanten från trappan och drog nödbromsen. (Eller tvärtom) Hon hade slagit upp ett sår på huvudet och blödde nåt helt hemskt. Helt plötsligt vimlade det av folk i röda dräkter med walkie-talkies - flygplatspersonalen slog larm. Jösses, vilket pådrag det blev! Tanten grät och det tog en stund att förstå vilket språk hon pratade. Killen som fortfarande höll henne bakifrån snackade franska och alla andra försökte på engelska och tyska samtidigt. Ja, jag glömde också att slå över till tyska…men hann ändå med att fråga en kille med walkie-talkie (på tyska) om han ringt efter ambulansen. Jo, det hade han. Råkade nån ha en kompress eller pappersnäsdukar? Nä – och kan man tänka sig, jag som annars aldrig håller mig med sådant tantskrafs hade faktiskt plockat med mig en packe. Så, då kunde vi hejda blodbadet lite till en början i alla fall. Och så kom sjukvårdsgänget rullandes med en bår. Men de tokarna ville plocka mig med – för jag hade fått lite blod på handen. Nä, men då flydde jag! Nån måtta får det vara! Jag gick och tvättade händerna bara. Och sen hade jag fyra och en halv timme kvar att roa mig på flygplatsen…. Nåja, fönstershoppa. En massa meningslösa saker till allt för höga priser. Men nog fanns det saker som kunde locka till ett och annat skratt. Har ni varit inne i en shop för sexleksaker nån gång? Ja, har man inget annat att roa sig med, så…*asg* En latte kostade 3,4 euro! *visslar* Nä, det var jag för snål för. Jag sträckte mig så långt att köpa en liten flaska vatten (33 cl) för 2,7 spänn. Den fyllde jag flera gånger på toan…flyga gör törstig! Ja, jag är en snål jävel, jag vet.
Hursom. Till slut så landade vi i Chisinau. Och jag vet inte, men jag får lite allergiska reaktioner på öststatsmanéer. Bara jag ser dessa gråa gränspoliser med sina toalock till uniformsmössor så får jag gåshud…. ”Sovjet är död”, sa jag till mig själv, ”sovjet är död…. ” Och sen, så klart, ska killen i passkontrollen i all evighet vända och vrida på mitt pass. Snacka på ryska med gränspolisen som står bakom honom. Med sådär lätt irriterad röst. Alla andra bara lämnade passet och fick gå… för att till slut fråga ”is this your first visit in Moldova?” ”Yes it is.” Och så säger han bara ”have a nice time!” och lämnar tillbaka passet. ”Kiss my a…!” tänkte jag och sa: ”thank you very much!” jag har stått för länge i östtyska gränskontroller….en förlorad tid, som ingen längre kan föreställa sig. Men jag tillhör definitivt en skadad generation, inser jag…
Nå ja, inget att hänga läpp för, jag var ju inne. Vad nu ”inne” än må betyda. Mitt bagage var med – till och med det! – och vid utgången väntade min chaufför från hotellet. Det var ingen rostig Lada jag fick färdas i (som någon förutspådde), utan en hyfsad ny Renault Laguna med taskiga bromsar. Det skrek och visslade varje gång han använde dom – bromsbackarna var nog slut sedan länge…. En snabbkurs i bilkörning á la Moldova fick mig snabbt att inse att trafikregler här snarast är en rekommendation…här kör man när det är plats och är det inte plats så trycker man in sig dit man ska. Får man motorstop mitt i en korsning så parkerar man bilen där. Och då ska man veta att gatorna visserligen har belysning, men den lyser knappt upp sig själv ens. Men ingen blir sur för några bilar som står…nästa gång är det ens egen ju! Här är det ingen som skriver upprörda insändare i lokaltidningen, undertecknat med ”vän av ordning”…..
Min chaufför visade sig engelsktalande och upplyst i frågor om samhället och världen. Snabbt blev jag informerad om att Chisinau är Moldaviens huvudstad, den ligger precis där sju av landets län möttes. Den har 1 miljon invånare och är den tredje grönaste stad i Europa efter Kiev och Moskva. Ja, det var bara att tiga. Jag vet ett antal europeiska städer som påstår samma sak och t o m ligger i EUROPA också. Men det som verkligen är kul är ju det: Moldavien har 4,2 miljoner invånare. 1 miljon, dvs knappt 25% lever i Chisinau. Men 20% av landets befolkning lär leva utomlands, för det är enda sättet att tjäna pengar….vilka perspektiv! Mycket riktigt kunde han inte förklara för mig vad folk här levde av.. De som stannade kvar alltså. Staden har inga industrier, inget tillverkas här. Han visade mig stadens sevärdheter, en katedral i rysk-ortodox stil och ett köpcentra som var väldigt populär….jag kunde inte följa helt hans utläggningar, för jag bromsade intensivt mest hela tiden. Han körde som en – MOLDAV! Hjälp! Fotgångare har inte företräde här, kan jag meddela. Här får en akta hälarna…
Vi anlände till hotellet som ligger i slutet av Moldovas mesta Boulevard. Här byts upplysta flashiga fasader och hus som till synes står tomma. Fina restauranger och barer med cementskelett av påbörjade hus. Hotellet ligger i en radhuskomplex med en intressant arkitektonisk framtoning. Jag är glad att jag slipper beräkna köldbryggor här….kort kommer i morgon.
Tjejen i receptionen på hotellet (det står förövrigt inte ens på huset att det är ett hotell…) pratar inte ett ord engelska men är hajare på ryska. Min chaufför och hon hade en längre utläggning som jag inte förstod ett ord om, men de lät inte som vänner. Men på hans inrådan plockade hon fram en lapp så jag fick skriva in mig. Passet fick hon också se. Och nu fick jag en förklaring för vad som hade brydd gränspolisen: de fick inte ihop att jag hade ett svenskt pass och var född i Berlin! ”ah, emigranta”! Påstod jag. ”Da!” Efter detta utlägg på ryska suckade hon, lämnade tillbaka passet och plockade fram nyckeln till rummet. Chauffören drog sin väg efter att ha fått sina pengar. Rummet är helt ok, men hon fick jobba hårt lite till och förklara hur intemet funkar, frukost osv. Jag fick en sladd och några siffror på en lapp…ja, än har jag inte fått igång det på rummet. Men de har en dator i ett rum intill receptionen också. Jag har ju en vecka på mig….I rummet förefann jag en stycken radiator som var glödhet. Fönstret stod på glänt och i en hörna blänkte en (avstängd) luftvärmepump. Radiatorn saknade termostat. Den var bara bortplockat…Vattnet i kranen luktar klor värre än en gammal pool.
Sen gick jag på sightseeing. Klockan var sex, men de ligger en timme före. Och nej, det fanns inga kartor på den här byn…hon förstod nog inte vad jag ville. Nåja, det var ju bara att följa gatan. Det blev Chisinau by Rain dessutom.
Det jag la märke till:
Folk bor i mörka hus. I många hus lyser inte en enda lampa. Men det är oklart om husen står tomma, eller om bara tillräckligt många inte har betalat elen så att fastighetsägaren har stängt av elen för alla…fasaderna är fullklottrade med luftvärmepumpar. Så som det vid vissa fastigheter i Sverige finns en massa parabolantenner finns det här luftvärmepumpar fastsatta i fasaderna. En till varje lägenhet. Smack, bara att sätta dit. Det är minsann resurseffektivitet!*not* Mörka hus och mycket skumt belysta gator är ingen bra kombination – det blir MYCKET skumt! Och så bilisterna som kör som de ids…. Det finns trafikljus. Är det grönt för fotgängarna lyser det en grön gubbe och dessutom en räknare som räknar ner sekunderna tills det blir rött…vilket inte betyder att bilarna står still.
Var inne i en livsmedelsaffär. Priserna är lägre än hemma, utom på kött. Man kan köpa stora 3 l vattenflaskor och 2 l ölflaskor också. De kostar lika mycket. Lokalt vin kostar hälften mot ett medelvin på systemet, men all annan sprit är minst lika dyr. Men visst, man kan köpa den i mataffären. Men utbudet är så klart väldigt snålt. Det finns mycket med ryska bokstäver på, men även mycket tyskt. Folk här verkar dricka te. Butiken jag var i hade nästan två hyllor med te, men bara en halv med kaffe…
Ok, dags att spana in köpcentrat och få lite käk. Oj, tänkte jag när jag kom in. Om detta är Chisinaus pärla så …hm. Ja. Man möttes av en pool med fontäner, en gles plantering med gråa kontorsväxter och ett dike med ett stim kojkarpar. Runt detta höjde sig fyra våningar affärer. Men man får inte tänka sig affärer som hon oss, utan här är det mer montrar. Släta väggar med hyllor. Inget att gå in i. Och utanför sitter damer i högklackade stövlar vid ett skrivbord. Vill man titta på någonting, så pekar man på det, damen plockar fram och visar…och låser in det igen bakom glasdörrar…. Men det var en väldig kommers…. Restaurangen låg längst upp, men det fanns bara trappa till tredje våningen och en hiss, men den gick ända upp. Bara att det liksom inte gick att stå på tredje våning och tro att man kom in i den hissen nån gång. Den var knökfull alltid. Men folk knödde in sig ändå….bara vi svenskar som är så finkänsliga…så det var bara att trycka in sig på vinst och förlust. Restaurangen visade sig hade en karta på ryska och moldaviska. Ett gäng servitriser sprang runt som skållade råttor och de hade att göra! Men engelska, nej, det kunde de inte! Fast moldaviska är inte så svårt när man läser det, faktiskt. Spagetti, sallad, bira, vad behöver man mer kunna då?? Och så lite händer och fötter. Men se, de där moldaviska tjejerna var försiktiga. Bland gästerna raggade de upp en som kunde engelska. Han fick rekommendera en lokal öl…Sen spisade jag en tallrik pasta med köttsås. Ingen stor tallrik, viktväktarna hade nog blivit förtjusta. Det var kanske en tredjedel av vad Connys Kalaskök i Skara brukar lägga i en portion, men det kostade också bara en tredjedel. Biran kostade lika mycket och det var en halvliter 4,8% som var helt gudomligt. Salladen såg lite rädd ut där på tallriken, men nu ska man inte gnälla på petitesser! Hela måltiden gick loss på 38 svenska riksdaler! Och mätt blev jag också. Sen gick jag bort till livsmedelsaffären en gång till och köpte en dunk med vatten och lite annat smått och gott.
Så får vi se vad jag ska hitta på i morgon….
Då har man landat i Moldavien. Resan gick bra på alla sätt. Hela Europa var täckt av ett tjockt molntäcke, så tyvärr såg jag inte mer än molnen ovanifrån. Men solen lyste helt underbart, så vad vill man mer…? Det var som ett vinterfjäll med blå himmel…*s* Och det blev som en blöt yllefilt varje gång man dök ner igen. Både Wien och Chisinau höljde sig i dimma. I Wien var det en grad och det ven en iskall vind. Chisinau hade ändå 5 plus att bjuda på. Uppehållet i Wien bjöd på lite dramatik precis i början, när en rysk tant trillade i slutet av en neråtgående rulltrappa och slog i huvudet. Tanten var lika bred som hög, och så låg hon där i slutet av rulltrappan och kom inte upp och det tryckte på folk bak/uppifrån… En rådig karl försökte lyfta upp henne bakifrån, men han fick ju inte fäste i rulltrappan och så var hon ju tung (tanten alltså)…andra stod där och glodde och ingen rörde sig..jag kom precis nerför trappan (kan man använda fötterna så bör man…*s*) och när jag såg att ingen rörde på sig så tog jag i framifrån och gemensamt lyfte vi bort tanten från trappan och drog nödbromsen. (Eller tvärtom) Hon hade slagit upp ett sår på huvudet och blödde nåt helt hemskt. Helt plötsligt vimlade det av folk i röda dräkter med walkie-talkies - flygplatspersonalen slog larm. Jösses, vilket pådrag det blev! Tanten grät och det tog en stund att förstå vilket språk hon pratade. Killen som fortfarande höll henne bakifrån snackade franska och alla andra försökte på engelska och tyska samtidigt. Ja, jag glömde också att slå över till tyska…men hann ändå med att fråga en kille med walkie-talkie (på tyska) om han ringt efter ambulansen. Jo, det hade han. Råkade nån ha en kompress eller pappersnäsdukar? Nä – och kan man tänka sig, jag som annars aldrig håller mig med sådant tantskrafs hade faktiskt plockat med mig en packe. Så, då kunde vi hejda blodbadet lite till en början i alla fall. Och så kom sjukvårdsgänget rullandes med en bår. Men de tokarna ville plocka mig med – för jag hade fått lite blod på handen. Nä, men då flydde jag! Nån måtta får det vara! Jag gick och tvättade händerna bara. Och sen hade jag fyra och en halv timme kvar att roa mig på flygplatsen…. Nåja, fönstershoppa. En massa meningslösa saker till allt för höga priser. Men nog fanns det saker som kunde locka till ett och annat skratt. Har ni varit inne i en shop för sexleksaker nån gång? Ja, har man inget annat att roa sig med, så…*asg* En latte kostade 3,4 euro! *visslar* Nä, det var jag för snål för. Jag sträckte mig så långt att köpa en liten flaska vatten (33 cl) för 2,7 spänn. Den fyllde jag flera gånger på toan…flyga gör törstig! Ja, jag är en snål jävel, jag vet.
Hursom. Till slut så landade vi i Chisinau. Och jag vet inte, men jag får lite allergiska reaktioner på öststatsmanéer. Bara jag ser dessa gråa gränspoliser med sina toalock till uniformsmössor så får jag gåshud…. ”Sovjet är död”, sa jag till mig själv, ”sovjet är död…. ” Och sen, så klart, ska killen i passkontrollen i all evighet vända och vrida på mitt pass. Snacka på ryska med gränspolisen som står bakom honom. Med sådär lätt irriterad röst. Alla andra bara lämnade passet och fick gå… för att till slut fråga ”is this your first visit in Moldova?” ”Yes it is.” Och så säger han bara ”have a nice time!” och lämnar tillbaka passet. ”Kiss my a…!” tänkte jag och sa: ”thank you very much!” jag har stått för länge i östtyska gränskontroller….en förlorad tid, som ingen längre kan föreställa sig. Men jag tillhör definitivt en skadad generation, inser jag…
Nå ja, inget att hänga läpp för, jag var ju inne. Vad nu ”inne” än må betyda. Mitt bagage var med – till och med det! – och vid utgången väntade min chaufför från hotellet. Det var ingen rostig Lada jag fick färdas i (som någon förutspådde), utan en hyfsad ny Renault Laguna med taskiga bromsar. Det skrek och visslade varje gång han använde dom – bromsbackarna var nog slut sedan länge…. En snabbkurs i bilkörning á la Moldova fick mig snabbt att inse att trafikregler här snarast är en rekommendation…här kör man när det är plats och är det inte plats så trycker man in sig dit man ska. Får man motorstop mitt i en korsning så parkerar man bilen där. Och då ska man veta att gatorna visserligen har belysning, men den lyser knappt upp sig själv ens. Men ingen blir sur för några bilar som står…nästa gång är det ens egen ju! Här är det ingen som skriver upprörda insändare i lokaltidningen, undertecknat med ”vän av ordning”…..
Min chaufför visade sig engelsktalande och upplyst i frågor om samhället och världen. Snabbt blev jag informerad om att Chisinau är Moldaviens huvudstad, den ligger precis där sju av landets län möttes. Den har 1 miljon invånare och är den tredje grönaste stad i Europa efter Kiev och Moskva. Ja, det var bara att tiga. Jag vet ett antal europeiska städer som påstår samma sak och t o m ligger i EUROPA också. Men det som verkligen är kul är ju det: Moldavien har 4,2 miljoner invånare. 1 miljon, dvs knappt 25% lever i Chisinau. Men 20% av landets befolkning lär leva utomlands, för det är enda sättet att tjäna pengar….vilka perspektiv! Mycket riktigt kunde han inte förklara för mig vad folk här levde av.. De som stannade kvar alltså. Staden har inga industrier, inget tillverkas här. Han visade mig stadens sevärdheter, en katedral i rysk-ortodox stil och ett köpcentra som var väldigt populär….jag kunde inte följa helt hans utläggningar, för jag bromsade intensivt mest hela tiden. Han körde som en – MOLDAV! Hjälp! Fotgångare har inte företräde här, kan jag meddela. Här får en akta hälarna…
Vi anlände till hotellet som ligger i slutet av Moldovas mesta Boulevard. Här byts upplysta flashiga fasader och hus som till synes står tomma. Fina restauranger och barer med cementskelett av påbörjade hus. Hotellet ligger i en radhuskomplex med en intressant arkitektonisk framtoning. Jag är glad att jag slipper beräkna köldbryggor här….kort kommer i morgon.
Tjejen i receptionen på hotellet (det står förövrigt inte ens på huset att det är ett hotell…) pratar inte ett ord engelska men är hajare på ryska. Min chaufför och hon hade en längre utläggning som jag inte förstod ett ord om, men de lät inte som vänner. Men på hans inrådan plockade hon fram en lapp så jag fick skriva in mig. Passet fick hon också se. Och nu fick jag en förklaring för vad som hade brydd gränspolisen: de fick inte ihop att jag hade ett svenskt pass och var född i Berlin! ”ah, emigranta”! Påstod jag. ”Da!” Efter detta utlägg på ryska suckade hon, lämnade tillbaka passet och plockade fram nyckeln till rummet. Chauffören drog sin väg efter att ha fått sina pengar. Rummet är helt ok, men hon fick jobba hårt lite till och förklara hur intemet funkar, frukost osv. Jag fick en sladd och några siffror på en lapp…ja, än har jag inte fått igång det på rummet. Men de har en dator i ett rum intill receptionen också. Jag har ju en vecka på mig….I rummet förefann jag en stycken radiator som var glödhet. Fönstret stod på glänt och i en hörna blänkte en (avstängd) luftvärmepump. Radiatorn saknade termostat. Den var bara bortplockat…Vattnet i kranen luktar klor värre än en gammal pool.
Sen gick jag på sightseeing. Klockan var sex, men de ligger en timme före. Och nej, det fanns inga kartor på den här byn…hon förstod nog inte vad jag ville. Nåja, det var ju bara att följa gatan. Det blev Chisinau by Rain dessutom.
Det jag la märke till:
Folk bor i mörka hus. I många hus lyser inte en enda lampa. Men det är oklart om husen står tomma, eller om bara tillräckligt många inte har betalat elen så att fastighetsägaren har stängt av elen för alla…fasaderna är fullklottrade med luftvärmepumpar. Så som det vid vissa fastigheter i Sverige finns en massa parabolantenner finns det här luftvärmepumpar fastsatta i fasaderna. En till varje lägenhet. Smack, bara att sätta dit. Det är minsann resurseffektivitet!*not* Mörka hus och mycket skumt belysta gator är ingen bra kombination – det blir MYCKET skumt! Och så bilisterna som kör som de ids…. Det finns trafikljus. Är det grönt för fotgängarna lyser det en grön gubbe och dessutom en räknare som räknar ner sekunderna tills det blir rött…vilket inte betyder att bilarna står still.
Var inne i en livsmedelsaffär. Priserna är lägre än hemma, utom på kött. Man kan köpa stora 3 l vattenflaskor och 2 l ölflaskor också. De kostar lika mycket. Lokalt vin kostar hälften mot ett medelvin på systemet, men all annan sprit är minst lika dyr. Men visst, man kan köpa den i mataffären. Men utbudet är så klart väldigt snålt. Det finns mycket med ryska bokstäver på, men även mycket tyskt. Folk här verkar dricka te. Butiken jag var i hade nästan två hyllor med te, men bara en halv med kaffe…
Ok, dags att spana in köpcentrat och få lite käk. Oj, tänkte jag när jag kom in. Om detta är Chisinaus pärla så …hm. Ja. Man möttes av en pool med fontäner, en gles plantering med gråa kontorsväxter och ett dike med ett stim kojkarpar. Runt detta höjde sig fyra våningar affärer. Men man får inte tänka sig affärer som hon oss, utan här är det mer montrar. Släta väggar med hyllor. Inget att gå in i. Och utanför sitter damer i högklackade stövlar vid ett skrivbord. Vill man titta på någonting, så pekar man på det, damen plockar fram och visar…och låser in det igen bakom glasdörrar…. Men det var en väldig kommers…. Restaurangen låg längst upp, men det fanns bara trappa till tredje våningen och en hiss, men den gick ända upp. Bara att det liksom inte gick att stå på tredje våning och tro att man kom in i den hissen nån gång. Den var knökfull alltid. Men folk knödde in sig ändå….bara vi svenskar som är så finkänsliga…så det var bara att trycka in sig på vinst och förlust. Restaurangen visade sig hade en karta på ryska och moldaviska. Ett gäng servitriser sprang runt som skållade råttor och de hade att göra! Men engelska, nej, det kunde de inte! Fast moldaviska är inte så svårt när man läser det, faktiskt. Spagetti, sallad, bira, vad behöver man mer kunna då?? Och så lite händer och fötter. Men se, de där moldaviska tjejerna var försiktiga. Bland gästerna raggade de upp en som kunde engelska. Han fick rekommendera en lokal öl…Sen spisade jag en tallrik pasta med köttsås. Ingen stor tallrik, viktväktarna hade nog blivit förtjusta. Det var kanske en tredjedel av vad Connys Kalaskök i Skara brukar lägga i en portion, men det kostade också bara en tredjedel. Biran kostade lika mycket och det var en halvliter 4,8% som var helt gudomligt. Salladen såg lite rädd ut där på tallriken, men nu ska man inte gnälla på petitesser! Hela måltiden gick loss på 38 svenska riksdaler! Och mätt blev jag också. Sen gick jag bort till livsmedelsaffären en gång till och köpte en dunk med vatten och lite annat smått och gott.
Så får vi se vad jag ska hitta på i morgon….
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)